Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 24 december 1868, sida 2

HTUL fHÅHlHIHLJ DRG 10100KA all aråga 1010d1 dcrår. Göteborg d. 24 December. Staden och Länet. Man bör icke klaga öfver att man har tillfällen att göra godt. Man må snarare tacka Gud derför. Om också bröstet sammanpressas vid anblicken af den nöd, som vädjar bönfallande till vår barmhertighet; om också tålamodet sättes på hårda prof af den närgångna enträgenheten; om också deltagandet afkyles vid de falska vexlar, som någon gång på detsamma dragas — allt detta böra vi bära inför det stora kärleksbudet: ,, Varer barmhertige (mot andra) såsom den himmelske Fadren är barmhertig (mot eder)! Och huru mycket vi gifva till den verkliga nöden, så gifva vi dock endast af vårt öfverflöd; ty helt visst äro de ganska få, som af sin barmhertighets utötning underkasta sig någon verklig försakelse. Och det ligger ingen förlust, utan snarare en stor vinst för oss sjelfva, att så låta en del af öfverflödet utsippra i en och annan god gerning. Ty bredvid öfverflödet stå tvenne farliga fiender, som heta: girighet och njutningslystnad, likasom nödens onda andar äro dolskhet och brott. Hvilkendera af dessa två: girigheten eller njutningslystnaden, är farligare, är svårt att säga; men visst är, att de hafva ett gemensamt: fridlöshet. Ofrid, ängslan, qval — se der de bämndgudinnor, som stirra vid den giriges bädd och hånle vid frossarens bord. Der bjelpa icke korstecken, eller kyrkogångar, eller andra besvärjelsemedel; der hjelper blott — den onda lustans besegrande. Klagom alltså ej, att vi ega tillfällen att bevara vår bättre menniska! Skristens djupt betydelsefulla ord: ,,Fattigdom eller rikedom gif mig ej, o herre! — finna en tillämpning på barmhertigheten, som i någon mån utjemnar de båda, lika farliga ytterligheterna. Det är mensklighetens goda engel, som lättar den enes bröst och torkar den andres tårar. Det är vid Julen, som denna engel brukar isynnerhet gästa menniskornas tjäll. Vi hafva hört hans vingslag, då Julaftonen nu är inne; då många rika håfvor, genom hans hviskning i våra öron, blifvit flyttade från de förmögnes till de torftiges boningar. Och verkningarne deraf kunna ej uteblifva. I de enas tjäll som i de andras råda ljus och värme, litet mer eller litet mindre det betyder föga. Der råda då äfven frid och glädje, som åtfölja ett sinnelag, förädladt genom kärleken, som gifver utan knot och mottager utan suckan. Gäste han länge, denna barmhertighetens och fridens engel, våra boningar! Dröje han, i första rummet, hos oss denna Julafton och denna Jul och under hela slutet af detta gamla år! Så kunna vi med jubel instämma i den gamla lof sången: Ära vare Gud i höjden, Frid på jorden, Åt menniskorna en god vilja! — Asslutningar egde i går e. m. rum i Småbarnsskolan vid Rosenlund och i Fabriksföreningens skola, uti beggedera i öfvervaro af direktionsoch söreningsmedlemmar samtandra intresserade. Småbarnsskolans lokal var festligt prydd och upplyst, och åt barnen utdelades små gäfvor, bestående af julbröd m. m. Domprosten d:r Wieselgren höll ett tal till barnen samt framförde styrelsens tacksägelse till lärarinnorna. I båda skolorna afslutades högtidligheterna med sång och bön. I dag vid middagstiden har uti Bloms stora sal afslutning hållits med barnen i fru Ramsays söndagsskola. Äfven här undfägnades de små med en julmåltid. Af barnen afsjöngos åtskilliga sånger, mellan hvilka ett tal hölls af d:r Fjellstedt.