Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 24 december 1868, sida 2

Domstolen väntade en kort stund. Bud blefvo äfven utsända för att söka den saknade advokaten och hans ombudsman. Ingendera kunde anträffas. Det utröntes emellertid att de ej insjuknat, båda hade blifvit sedda fullkomligt friska samma morgon, och ingendera var på sitt kontor. Åter väntade domaren, men slutligen frågade han om fången önskade vidare uppskof. Hans dom hade blifvit uppskjuten redan flera gånger, men om goda skäl funnos för denna hans sakförares ovanliga frånvaro, skulle domens afkunnande uppskjutas ännu en gång. Alfred Levingstone skar tänderna i raseri öfver detta förslag, och i det han sprang upp bad han hans lordskap öfverväga huru ytterst obehagliga dessa uppskof voro för alla dem, som saken angick, samt att advokaten troligen hade gifvit saken förlorad i detta sista ögonblick. Han hade ämnat säga mycket mera, men domaren vinkade åt honom att sätta sig, samt vände sig under andlös tystnad mot fången för att erhålla hans svar. Arme Bertram! Han var åter fullkomligt förkrossad. Han insåg sannolikheten af hvad Alfred Levingstone nyss hade antydt, och ehuru hans hjerta vägrade att antaga det, vidhölls det af hans förstånd, till dess djup förtviflan var nära att öfverväldiga det lilla lugn och själsnärvaro som återstodo honom, sedan Halphs fränvaro blifvit ådagalagå. Han kämpade några sekunder med framgång mot sina, känslor, ty ehuru hans svar afgåfvos med! svag röst, voro de likväl fasta och tydliga. — Nej, mylord, sade William, — jag i begär ej något vidare uppskof.