Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 19 december 1868, sida 2

Rättegåängsoch Polissaker. Rådhusätten. Lindhultska målen. De af handelsbolaget Adolf Meyer d Co. mot hrr Rob. Lindhult, John Hegardt och C. F. 0. Lindhult instämda mål rörande bedrägligt förfarande vid deras konkurser företogs i förrgår åter till behandling vid rådhusrättens första afdelning. Såsom hrr Meyer C:is befullmäktigade ombud anmälde sig äfven deuna gång hr v. häradsh. B. Arvidson. Först förekom målet mot konsul Rob. Lindhult. Såsom dennes ombud anmälde sig bokhållaren W. Celsing och inlemnade ett läkarebetyg, som utvisade, att hr L. vore af sjukdom hindrad att infinna sig. Ombudet anhöll, att käranderne måtte afgifva sina slutpåståenden i målet. Kärandeombudet, som sade sig icke vara beredd att afgifva sådant slutpåstående, anhöll derpå om uppskof för anskaffande af det kontrakt mellan hrr Lindhult och Hegardt, hvaraf framgick att hr Lindhult ännu vore delegare i firman. Med svarandeombudets bifall härtill uppsköt domstolen målet till den 25 nästkommande Januari. — Derefter kom målet mot hr Hegardt, såsom uppgifven innehafvare af firman Rob. Lindhult Co. Hr Hegardt, som biträddes i rättegången af v. häradshöfding M. Lindberg, inlemnade ett skriftligt svaromål å stämningen, hvilket hufvudsakligen innehöll följande punkter: Då det i 1:sta punkten i stämningen tillvitas mig att ej hafva uppgifvit konsul Lindhult såsom delegare i firman, hvarigenom med mitt begifvande från konkursboet skall hafva undandragits all den egendom, som uppgifves vara konsul I:s tillhörighet, tår jag, under bestridande att, på sätt anklagelsepunkten innefattar, någonsin hafva inför gode männen medgifvit att br Lindhult vore delegare i firman, genmäla: att hr Lindhult utträdde ur firman den 26 Maj 1866, och att jag således, vid mitt försättande i konkurstillstånd, saknade laglig rättighet att uppgifva hr L. såsom delegare. Vid 2:dra och 4:de punkterna anmärkes: att det väl icke är vanligt att den ene bolagsmannen begär särskild tillåtelse af den andre att handla i hvarje förekommande fall; att det förråder förvirring i rättsbegreppen hos hrr Meyer Co., då de kalla ett belopp undansnilladt, för hvilket en verklig person står debiterad, och hvilket samme person erkänner sig hafva emottagit samt vara skyldig att återbetala; äfvensom det visar ett besynnerligt uppfattningssätt, att de anse en riktig fordran ej vara verklig tillgång, ända till dess det visat sig att gäldenären ej kan betala; att jag alldeles icke fortsatt min rörelse för att fördröja konsul Lindhults konkurstillstånd och derigenom tillnarra mig och hr Lindhult kredit och penningar, utan att min rörelse drifvits i afsigt att förtjena penningar och framförallt, för att blifva i tillfälle att göra rätt för mig och min firma, för hvilka syftemål jag med allt skäl kunnat hoppas på framgång, vid betraktandet af sistförflutna årets betydliga nettoförtjenst, som af administratorerne nppgifvits till 122,572 rdr 50 öre. lutligen innehöll skriften, att svaranden ville förbehålla sig rätt att väcka rekonventionstalan mot käranderne för deras oförskämda påståenden. Kärandeombudet, som ansåg att svaranden kunde gömma med att väcka sådan talan ,,till dess han sopat rent för sin egen dörr, anhöll att af gode männens i firmans konkurs afgifna berättelse en del måtte uppläsas och intagas i protokollet, eller följande: pVid besvarandet af frågan om anledningarne till obeståndet, möta stora svårigheter, enär härmed sammanhänger frågan om hvilka personer som egentligen äro att anse som ansvarige för firmans skulder, hvilken omständighet åter ganska väsendtligt inverkar vid bedömandet om och i hvad mån gäldenärerna gjort sig skyldiga till straffvärdt förhållande mot sina bergenärer. Vore det endast fråga om att uppgifva orsaken til firman Rob. Lindhult C:os obestånd, vore saken ganska lätt, ty, om man tager i betraktande, dels att förlusten på firmans rörelse från den 30 September 1866 till den 30 Maj 1868 utgjorde 103,220 rdr, och dels att firman försträckt hr Rob. Lindhult och dennes under liqvidation varande firma, Corin, Lindhult Co, omkring 270,000 rår, till hvilkas gäldande hr L. och hans nämnde firma saknat tillgångar, så finner man, att derest icke sagde förlust inträffat, eller nyssnämnde försträckning lemnats, hade firman, med tillägg af sina säkra tillgångar, kunnat i det närmaste tillfullo betäcka sina borgenärer. Då det emellertid alltid skulle återstå att förklara anledningen hvarför firman R. Lindhult Co utan någon säkerhet försträckt konsul Lindhult och hans firma, Corin, Lindhult C:o, så betydliga belopp som nyss vämnts, hafva gode männen ansett det nödigt att istadkomma någon närmare utredning af nämnde irmors och derför ansvarige delegares ställning ill hvarandra, för hvilket ändamål gode männen mnmodat hrr Hegardt och Lindhult att lemna alla illgängliga upplysningar; och få gode männen, ned ledning af dessa upplysningar och i boet beintliga handlingar, meddela följande utredning af aken: År 1863 befann sig firman Corin, Lindhult Jo. på obestånd och underhandlade med sina orgenärer om ackord. Detta anbud antogs af