Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 18 december 1868, sida 2

och sade med tårar i sina ögon, då han stod framför mig: — Gud allena känner sanningen, sir, men att mr Bertram gjorde det, kan jag aldrig tro, — det vore mot naturen. Jag kunde lika så väl tro att min salige unge herre hade gjort det sjelf, — hvilket jag dock vet att han inte gjorde, — än att Bertram hade gjort det; — den bäste, stadigaste och gudfruktigaste gosse, som vi någonsin haft i vårt hus. Nej, sir, allt är höljdt i mist och dimma, och jag vet inte hvad man bör tro; men hvad som äv kommer i dagen — om detta någonsin inträffar — måste det vara denne unge mans oskuld. Tårarne hade framträngt i Bertrams ögon, då Ralph långsamt upprepade den gamle mannens ord. — Stackars Jerrard! hviskade fången; — han är en god och redlig själ. —, Jag tror så äfven, sade Ralph. — Emedan han i så många år tjenat den Levingstoneska firman, skall hans vittnesbörd blifva dubbelt värdefullt för oss. Och nu, farväl, Bertram, och bibehåll er förtröstan till slutet, om ni kan. Ralph tryckte sin klients hand, då han steg upp för att aflägsna sig. Det var en af de sista dagarne före domens afkunnande, och Ralph hade ännu ej kunnat se något ljus genomtränga gamle Jerrards dimma. Det råd han gaf William behöfde han sjelf ganska väl. Medan Ralph gick hemåt, tänkte han på allt hvad han hade bört, och hvilka sorgliga sidor i lifvets bok Bertrams korta skildringar af Levingstones och Ricarbos förflutna lif hade öppnat för honom. — Stackars flicka! mumlade han, då nan öppnade sin egen dörr, — det är