Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 17 december 1868, sida 2

mälet, utan äfven sina och hennes framtidsutsigter; och han hade åtagit sig saken. Änsåg Mary att han gjort rätt? Snart kom svaret. Ja, Mary ansåg att han gjort rätt. Det var hans pligt att bistå hvar och en, som förtjenade det; och hans hjelp måste verka godt och vara lyckobringande, derom var hon öfvertygad; och i annat fall ville hon heldre lida för och med honom genom en olycklig utsång, än att han skulle öfvergifva en nödställd like. Men hon var mera hoppfull än Ralph; ty hon trodde att Gud ej skulle tillåta en oskyldig att straffas orättvist, och Lon hyste den fasta öfvertygelsen, att Ralph skulle förr eller sednare rädda dessa arma menniskor från olyckan. Han borde arbeta och lyckas samt ej förspilla tiden med att skrifva till henne medan han hade så brådtom. Hon skulle vänta. Ralph suckade och betraktade detta bref, mer än en gång välsignande qvinnoslägtets hoppfulla tillit, och kände sig tröstad af den tanken, att om man än ansåg honom som en dumdristig dåre, fanns det likväl en, som ej skulle tadla honom utan anse att han handlat rätt, om det än skulle kosta honom hans framtida förhoppningar och den framgång, som han och Mary så änge hade afvaktat. Sålunda fortfor han att arbeta rastlöst både dag och natt, medan Mary, långt skiljd från honom, ortsatte sina dagliga göromål och tänkte på Ralph, bad för honom och hans sak samt väntade tåligt, eller försökte åtmintone att göra det, såsom qvinnan måste sÖra.