Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 16 december 1868, sida 3

Litteratur. Joachim Murats sista dagar. Historisk novell af Moritz Hartmann. Med bihang: Korsikanska blodshämnden. Öfvorsättning från andra upplagan. Stockholm, Sigfrid Flodins förlag. 1868. Denna berättelse intager ett ganska framstående rum inom den nyare nistorisktromantiska litteraturen. Ämnet är väl valdt och ger anledning till scener af verkligt tragisk effekt, som förf. ej försummar att utföra med den liflighet och styrka, som karakterisera hans penna. Karaktersskildringarna äro i allmänhet lyckade. Vi finna i denna bok Murat med alla hans stora, lysande egenskaper och med dessa fel, som äro så egendomliga för det glada Frankrikes söner och som ej kunde försvaga den tjusningsmakt, han utöfvade på nästan alla dem, med hvilka han kom i beröring. Läsaren kan icke annat än lifligt intressera sig för detta ,, lyckans barn, hvilket liksom oemotståndligt drogs mot den afgrund, som redan uppslukat så många andra af den napoleonska periodens storheter, sedan den väldige herrskaren sjelf fallit, för att aldrig mer stå upp igen, Teckningen af det lif på Korsika, som den fördrifne konungen förde före sitt djerfva försök att återvinna sitt sköna konungarike, är synnerligt väl utförd och äri och för sig tillräckligt att förläna arbetet intresse. Man tycker sig försatt till den underfulla ön med de många historiska minnena, med det ädla, entusiastiska och trofasta, men i sin vendetta så förfärliga folket. Mot hjeltinnans karakter torde åtskilligt kunna anmärkas, ehuru den äger flera intressanta sidor. En flicka sådan som Benvenuta bör veta hvad hon vill, bör kunna göra klart för sig sjelf hvad hon känner, men detta förstod ej Benvenuta. Att låta henne plötsligt förälska sig i konungen, som icke hyser några ömmare känslor för henne, utan, som rätt och billigt är, sparar dessa åt sin trofasta maka och sina barn, är en olycklig id6 hos förf, men ännu värre är, att han låter henne äfven älska araben Nadir, och att hon låter honom förstå att hon anser honom såsom ett slags reserv. IHvad Nadir beträffar, så tyckes det som om förf. gjort hans tankegång och sätt att uttrycka sig för eulopeiska; vistandet i Frankrike borde ej ha så omskapat dessa, helst han under detsamma uppehållitzsig bland sina landsmän.