Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 15 december 1868, sida 3

mAmAmA D ringsyngling måst syra år efter Gustaf Adolfs afsättning plikta med lifvet för att han ropat: ,lefve Gustaf den Femte och ej velat återtaga detta obetänksamma yttrande, medan tid var. Hans afrättning vanhedrar i sanning den tidens ,, höga vederbörande. Vid Nyårstiden i Nöddebo prestgärd. Berättelse af Nicolai. 18 år gammal. Från danskan at Herman Yörner. Stockholm. Albert Bonniers förlag. 1868. Denna berättelse tillhör samma slag som de allraflesta romaner och noveller, hvilka på sednare tider producerats i grannriket på andra sidan Sundet. Det är en på det hela taget rätt trogen idyll, realistiskt tänkt och ufförd utan djupare idger och egentlig genialitet, men som dock genom den enkla naturlighet, den naivt godlynta humor som alltjemt utmärker den, är egnad att bereda nöje åt läsare, hvilka befinna sig mellan den ålder, som tillskrifves förf. på omslagspapperet, neml. åtta år, och den, som han innehar, om man skall döma af det egentliga titelbladet, neml. aderton år. Ätven äldre personer skola, om de bevarat något af sitt barnasinne, om den tidigare ålderns naiva och lefnadsglada uppfattning icke bortnötts hos dem, med tillfredsställelse se de enkla och friska, om ock flyktigt tecknade taflor, som här rullas upp för allmänheten. Berättelsen påminner här och der icke så litet om den oöfverträffliga ,,Landtpresten i Wakefield, som också möjligen föresväfvat förf. såsom mönster. Något dermed jemförligt har man väl icke fått i denna berättelse, men hvad man fått är snarare bättre än sämre än andra försök i denna genre. Den bäst tecknade figuren är presten sjelf, den originelle kumoristen, som man dock snart tycker sig ha råkat en gång i , verkligheten — så lefvande framträder han bland det landtliga hemmets öfriga gestalter. Hans skämt med Nicolai tycks stundom något långt drifvet, men då vi råkat mer än en skämtare af samma skrot och korn och det just bland kyrkans män, äro vi icke böjda att se något fel deruti, helst som hos presten finnes en fond af oförarglig godmodighet, välvilja och verklig religiositet. Nicolai sjelf är i många fall riktigt tecknad, så vidt vi förstå bedöma saken. De oklara drömmarna om kärlek och äktenskaplig sällhet, som uppstiga i den hederlige gossens själ och förbrylla honom utan att dock berölva honom hans glädtighet, ungdomsfriskhet och böjelse för att kspratt, hans ovisshet i fråga om lämpligheten att fria till Andrea Margaretha, innan han tagit embetsexamen, hans halft barnsliga, balft snusförnuftiga reslexioner och flera andra drag äro fullt karakteristiska för berättelsens hjelte, som i sjelfva verket är snarare ett barn än en Jngling — som befinner sig vid den tidI punkt, då den ena lefnadsålderns åskådning och ider hålla på att utträngas af den andras. Det tyckes oss dock som om förfs. icke förstått att i längden bibehålla den visa måttan i sin skildring. Villrådigheten i valet mellan Andrea Margaretha och Emmy synes icke rätt naturlig ens vid en sådan öfvergångsperiod i lifvet — den totala glömskan af dem begge för den yhjusblåögda är för plötslig och blindheten för de begge äldre brödernas kärlek och deras bemödanden att vinna de unga prestdöttrarnas hjertan förekommer oS icke rätt sannolik. Andrea Margaretha och Emmy äro begge väl tänkta personligheter, om också förf. icke gjort sig mycket besvär vid utförandet. ,,Gamle och ;,Corpus Juris äro rätt godt framställda, och den ,Kjeldborgska familjen, som skymtar fram vid ett tillfälle, är mycket naturlig i hela sin tråkighet. Flera af scenerna äro väl skildrade, och i synnerhet är detta förhållandet med dem på balen. Det glada rus af hänförelse, hvari Nicolai på den blir försatt, är helt och hållet en nybakad students. Öfversättningen är ganska god, ehuru den ger anledning till en och annan anmärkning. IIarför öfversätter hr Hörner i dialogen det danska ,,De, i fråga om en person, med ,J i sället för med , Ni? Skulle ,,J användas här, borde man väl som fordom låta det få verbum i pluralisform, såsom ,, viljen och gören , i stället för , vill och ,,gör, hvilka former hr Hörner brukar? Bäst vore, om alla öfversättningar af arbeten tillhörande den danska och norska skönlitteraturen uteblefve och att man i Sverge endast bölle sig till originalarbetena. Vi föreställa oss att särskilt arbeten, karakticriserade genom den nationellt-daniska humorn, förlora på att klädas i svensk d cCe du mäste den berättelse, vi här anmäla, äfven ha förlorat derpå.