Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 15 december 1868, sida 3

det och de begge rimmade styckena i häftet, af hvilka det ena heter ,,Bilan och kärleken och det andra ,,Den siste lit dömde. Författarens afsigt har helt visst varit god; att förmågan ej rätt svarar deremot, är ju ej hans fel. Framställningssättet är mindre lyckligt, ty orden äro ofta mindre väl valda och vittna om att förf. är ej riktigt hemma i konsten att i skrift begagna sitt modersmål, ehuru han, såsom vi nogsamt veta, icke uppträder för första gången på den litterära vädjobanan. Att verka för dödsstraffets afskaffande, som författaren, såsom ofvan antydts, säger vara sin afsigt med detta uppträdande, är mycket berömligt, men föga troligt är det att han gör det, då det är lång tid sedan dödsstraffet förekom i vårt land, för förbrytelser sådana som de, hvartill dödsfången och ,,slottsknektens son gjort sig skyldiga. Hade fört. velat uträtta något i denna sak, borde han visat det orättvisa och omenskliga i det slag af dödsdomar, som ännu, enligt svensk lag, kunna fällas. Att döma af Margaretha Larssons benådande, tycks det dock, som om han äfven i detta fall skulle kommit för sent — som om dödsstraffet de facto vore afskaffadt, ehuru det ännu finnes lagparagrafer, som göra det möjligt, att en brottsling dömes till döden. Å andra sidan kan det ej nekas att de tilldragelser, som förf. här iklädt novellens drägt, äga ett sorgligt kulturhistoriskt intresse. Det är i sanning förfärligt att ännu sedan detta sekel börjat en yngling kunnat aflifvas derför, att han utan uppsåt att mörda kom att slå till en man, som ovärdigt misshandlat hans far, så illa att döden deraf blef följden. Ännu mera upprörande är dock, att en enfaldig beväringsyngling måst fyra år efter Gustaf Adolfs afsättning plikta med lifvet för att ban ropat: ,lefve Gustaf den Femte och ej velat återtaga detta obetänksamma yttrande, medan tid var. Hans afrättning vanhedrar i sanning den tidens ,,höga vederbörande.