Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 15 december 1868, sida 2

hans åsigter så bestämdt, eller stäsjade hans förhoppningar så skoningslöst, som den andre hade gjort. Ej heller inträffade hvad Ralph nästan hade väntat, nemliger att han lugnt men bestämdt skulle afböja hvarje samtal i ämnet med fångens sakförare. Han lyssnade uppmärksamt til allt hvad Ralph sade, medan han betrak. tade kamingallret, der en liten eldbrase brann, ehuru dagen var klar och varm och sedan advokaten slutat, sade han efte några ögonblicks eftersinnande: — Ni talar varmhjertadt, mr Hum. phrey; jag önskar att jag kunde bistå ei i ert lofvärda förehafvande. Vare de långt ifrån mig att önska den unge man. nens fällande. — Ni tror ju honom ej i stånd till et så förfärligt brott, sir? sade Ralph, — n känner troligtvis både honom och hans karakter? Ralph talade hastigt, kanske för ifrigt mr Ricarbos ögonbryn rynkades lätt, då han upptog papperet, som han släppt, och han dröjde något innan han svarade lite kallare: — Jag känner honom helt obetydlig och skulle bli ledsen, sir, om ni begag nade min auktoritet vid något af er till ämnadt steg rörande hans karakter. Jag sade endast att jag ej önskar hans fäl lande, — lika litet som hvarje annans om någon anledning till hans skuldlöshe förefinnes. — Jag tror att hvarje möjlighet, hvarjs omständighet talar till förmån för Ber trams oskuld, svarade Ralph oroligare, mer försigtigt; — och jag hoppas ännu kunnz bevisa detta för andra.