Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 11 december 1868, sida 3

Hvem var då denne Hans? frågar man. Han var en ung bondson, som under sin barndom gjort blott helt små framsteg i bildningens allraförsta elementer och som sedan han blifvit konfirmerad fört ett lif utan den ringaste själslyftning — ett lif till hälften upptaget af en helt och hållet mekanisk verksamhet, till hälften blott vegeterande. Han talade sällan, emedan han sällan tänkte. De som kände honom ansågo honom som en , riktig dummerjöns — hans egen far icke ens undantagen. Väl var det, som om understundom en slumrande intelligens hade skymtat fram i ett svar eller en blick, men dervid stannade det. Då gjorde en slump ynglingen bekant med föreståndaren för en folk-högskola, som förstod att genom användandet af bildspråk, hvilket oftast gör intryck på naiva, outvecklade naturer, göra det klart för honom hvad som fattades honom — hvad som låg slumrande inom honom och som ännu skulle kunna väckas. Han började hastigt längta efter ljus och klarhet, efter frigörelsen ur okunnighetens, dåsighetens och liknöjdhetens bojor. Han kände, att hans lif alltför mycket hittills liknat de husdjurs, som han vårdade — han ville nu bli en verklig menniska. Och han kom till folkhögskolan, och han drack med hänförelse ur den kunskapens pokal, som der räcktes honom. Hans ögon öppnades för det herrliga i naturen och i menniskolifvet; han lärde sig att rätt älska Gud, att uppfatta kristendomens dyra sanningar med en lefvande tro, och derjemte vaknade en brinnande kärlek till det gamla fosterlandet i hans själ. Han förvärfvade först vid högskolan kunskap i skrisning och läsning, han lärde sig tillochmed att sjunga der, fast han aldrig förr låtit höra ett ljud, som kunde kallas för sång, han lärde ett nytt bättre sätt att bruka det jordstycke, som tillhörde hans fader. Han lärde att uttrycka de nya tankar och känslor, som vaknat i hans själ, hans blick fick liflighet och hela hans yttre väsende uttryckte, att han omsider blifvit hvad han önskade bli, då han begaf sig till folk-högskolan, neml. en menniska. Vi vilja här fästa uppmärksamheten på en särskild omständighet. Det gifs personer, hvilkas fattningsgåfva och andra själsförmögenheter först vakna vid en längre framskriden ålder, än den, som är bestämd för folkskolan. En sådan var Hans, och sådana torde många vara i allmogens hydda, der lifvet är så enformigt, der så få väckande företeelser gifvas för den, som ännu står qvar på den halft mekaniska, halft vegetativa ståndpunkten. Men just för dessa skulle folkhögskolor vara en ovärderlig sak och det icke minst i sedligt hänseende. Ty genom att ingifva dem intresse för de högsta och ädlaste ider, för hvilka ett menskligt hjerta kan klappa, skulle man säkrast bevara dem för de många frestelser, för hvilka ynglingar äro utsatta. Och Hans hade också på folkhögskolan fått stark afsmak för de råa och demoraliserande nöjen, som ungdomen i hans socken satte värde på. Om folkhögskolan förmår göra af en yngling sådan som Hans var så mycket på ett halft år, hvad skall den icke kunna uträtta med dem, som äro rikare begåfvade och bättre underbyggda genom folkskoleundervisningen än den hederlige gossen? Vi kunna icke utan innerlig glädje tänka oss möjligheten af, att genom inrättandet af detta slags undervisningsanstalter rätt många af de unga männen inom allmogen blefvo hvad de äro ämnade att blifva — goda kristna, varma fosterlandsvänner, upplysta, tänkande och rättsinniga medborgare, som kunde med sjelfständighet och urskiljning deltaga i afgörandet af fäderneslandets och kommunens angelägenheter. Vår öfvertygelse, att denna Anton Nielsens lilla berättelse är synnerligen mäktig att befrämja den vackra idens seger, att förmå personer att af alla krafter verka för upprättandet i vårt land af folkhögskolor, föranleder oss att uppmana till denna skrifts allmänna läsande, så vidt våra ord hinna. Man kan näppeligen tjena sitt fosterland bättre än genom välberäknade sträfvanden att höja folkbildningen och att göra den allmännare. Det är derföre vigtigt, att boken kommer i rätt många fosterlandsvänners händer. För sockenbiblioteken är den naturligtvis i hög grad lämplig, då det gäller att fästa allmogens uppmärksamhet på de läroverk, hvilkas upprättande vi emotse förtröstansfullt. A. Spanska förhållanden, T A 114 J