Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 10 december 1868, sida 2

sannt. Det tycktes omöjligt att bevisa Bertram vara icke skyldig; och om han vore, — nej, han var det icke, han var säker derpå, — åtminstone nästan, — och likväl, hvem var han, som ansåg sig kunna bedöma denna sak bättre än så många andra äldre, skickligare och mera erfarna män. Var han ej en dumdristig dåre, som kände sig så benägen att åtaga sig denna hopplösa sak, i trots af allt och alla, samt dervid äfven riskera sin egen lycka och framgång? Nå väl, han skulle sjelf se fången, och detta skulle bestämma honom; om han då ännu var öfvertygad om hans oskuld, hvilket Jessies ord föranledde honom att tro, skulle han hålla sitt löfte till henne; han var säker om att Mary skulle säga att han gjorde rätt, hvilket resultatet än blef, — hans hjerta sade honom det äfven, samt att Gud skulle bjelpa den oskyldige och äfven honom, då han bistod den betryckte och fattige. Om han å andra sidan fann skäl tro, att Jessie hade orätt och lagkarlarne samt tidningarne rätt, skulle han afsäga sig målet, så svårt det än skulle blifva att meddela Jessie att han fann det rättast, hvarefter han skulle försöka att trösta den stackars flickan på bästa sätt, dervid biträdd af Mary. Efter alla dessa sunda reflektioner och beslut uppnådde Ralph fängelset, visserigen mindre hänförd och hoppfull, men ugnare, mera klarsynt samt mera i stånd ätt bilda sig ett sannt omdöme om saker och personer, än han hade varit alltsedan sitt egendomliga sammanträffande med Jessie den förflutna natten.