Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 10 december 1868, sida 2

ordnadt värde. I ett annat rum vid sidan af det nyssnämnda har jungfru Isbergs broder, som är svarfvare, sin verkstad. Der repareras spinnrockar, och vi se ett helt lager af dylika. Jungfru I. delar sin tid emellan arbetet med knifven, der det artistiska tages i anspråk, och svarfstolen, der hennes fysiska krafter ofta ganska hårdt anlitas. I denna trånga verld är det som hennes konstnärliga anda utbildats. På den tiden hon vexte upp var det ej så väl bestäldt med folkskolan som nu, hvarför hon också endast har sin brinnande håg och sin flit att tacka för den bana hon brutit sig. Redan i barnaåren grundlades den riktning, hvarpå hon nu hunnit en sådan fullkomlighet. Hon började med att törfärdiga snusdosor af nätver; detta blef henne i längden för enformigt, och hon begynte att skära allehanda småsaker i trä, hvilka erhöllo en strykande afgång, fastän till mycket låga priser. Detta sporrade hennes ifver att gå vidare på denna bana, men hvar finna mönster att arbeta efter, då det enda, som i detta hänseende stod henne till buds, var hennes egna ingifvelser? Genom att förskaffa sig illustrerade tidningar, planscher samt passande böcker afhjelpte hon denna brist, och antogo hennes arbeten, efter det hon börjat egna sig åt bokliga studier, en högre utveckling. Hon började nu att behandla historiska och mythologiska ämnen i sina träsniderier. Jungfru Isbergs arbeten tilldrogo sig nu mer än vanlig uppmärksamhet och funno snart köpare. Ifrån högre ort tillbjöds henne att få utbilda sina konstnärliga anlag vid fria konsternas akademi i Stockholm, men hon tvekade att emottaga detta anbud och föredrog att i sin enslighet fortsätta sina studier och sina arbeten, och sådana utgå fortfarande från hennes händer, ehuru hon för alstren at sin uppfinningsgåfva, smak och skicklighet skördar mindre pekuniär vinst, än hvad en daglönare kan påräkna. Om det konstarbete, som hon hade för händer vid mitt besök, lånar jag följande lyckade beskrifning ur Motala tidning: Äfven från denna låga hydda gör fantasien sina utflygter till flydda tider och händelser och återger sedan de spridda bilderna i miniatyrer af smakfull gruppering och plastisk fulländning. Hvad som för närvarande sysselsätter den blygsamma konstnären är en, för enskild räkning beställd, cigarrvas, till formen sammantryckt och at ungefärligen 7 a 8 tums bredd å de största sidorna och 10 å 11 tums höjd, när tillhörande lock blir färdigt. Ä den ena af dess större sidor eller sagader ser man Napoleon I:s triumferande intåg i Wien; denne verldseröfrares öden synas utgöra ett kärt ämne för artisten. Napoleon i den bekanta drägten står på en fyrspänd char, en örn sänker en lagerkrans på hans svärd, deputerade med stadens nycklar möta honom, och ofran sväfra segrens och ryktets genier. Denna grupp omgifves af särdeles fint utarbetade medaljonger, trenne ofvan och två nedan, åtskilda af väl framstående emblematiska figurer. I de öfre medaljongerma ser man Napoleon såsom yngling och i kejserlig ornat samt en scen ur hans enskilda lif; i de nedre hvilar han öfvergifven och döende på S:t Helena. Alltsammans omslutes och åtskiljes af löfverk och blommor, som i vexlande former och ofta i genombrutet arbete upptaga alla mellanrum. Vasens fot är å denna sida genom löfverk indelad i trenne medäljonger, framställande, eget nog, sultanen Abdul Azis, kejsaren af det himmelska riket och den sista drottningen af Neapel. Vasens motsatta facad upptages af en skildring ur någon af dessa folksagor eller folkromaner, som leka med tid och rum, och här kan kallas: en egyptisk konungs giljafärd. En egyptisk flicka har under badning i Nilen förlorat sin ena sandal, som bortförts af en gam. Gamen har släppt sitt byte i konungens sköt, efterforskningar ha ledt till upptäckt af den antika Cendrillon, och konungen drager i all sin prakt att uppsöka skönheten. Man ser honom på en tvåspänd vagn, föregången och efterföljd af beväpnade hofmän, parasolloch standarförare m. m., folket faller på sina ansigten, trupper finnas uppställda, och i fonden skymta byggnader med hieroglyfteckningar, allt i egyptisk stil och omgifvet af löfverk. I bjert kontrast framstär på foten Gustaf Wasa, talande till dalkarlarne från vallen i Mora. Vasens kortare sidor eller gaflar upptagas öfverst af sväfvande figurer, uppbärande draperier eller guirlander och sålunda bildande ett par öron eller utsprång, samt nedanför af särdeles väl utmejslade, nästan fristående allegoriska gestalter, utmärkande tapperheten, äran, sången w. fl. Äfven vasens lock kommer att prydas af flera fristående figurer. Efter att ha gjort ett besök i köpingens folkskolor, hvilka, isynnerhet hvad skolmaterial beträftar, lemna ej så litet öfrigt att önska, och tagit öfriga kommunala anordningar i betraktande, som vittna om att man följer med sin tid, begifva vi oss ombord å den nu i slussen liggande ångaren ,,Oskar och fortsätta vår resa till Jönköping. Under denna färd å Vettern erinras vi ännu mera om hvad vi förut sett och iakttagit om vårt eget lands naturskönheter och beklaga ännu mera, att så litet göres för att sprida kännedomen om vårt fosterlands rika och herrliga natur, som, rätt framhållen, otvifvelaktigt skulle förmå tusentals fremlingar att styra kosan till norden. Genfersjöns egendomliga och sällsamma scenerier, parade med de bilder man