Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 10 december 1868, sida 2

sie; det är en sådan lättnad att få tala om henne med någon; — stackars, stackars flicka, — men ännu en gång, förlåt mig, sir. — Ni behöfver ej be om förlåtelse, sade Ralph, — ty det är min önskan att ni talar öppet och oförbehållsamt med mig. Deri ligger vår bästa utväg att kunna uträtta något i denna sak. — Ämnar ni säga att ni vill åtaga er saken, sir? sade William hastigt, ehuru ej med ett uttryck af hopp, utan med stor förvåning och oro. Ralph teg, betraktade honom ännu en gång allvarligt, stadigt; deras ögon möttes och fixerade hvarandra under nära två minuter, hvarefter Ralphs beslut var fattadt. — Jag ämnar göra det, sade han. — Från detta ögonblick är jag er försvarare och vän. Huru stort skulle ej mr Northurst förakt för den unge, lättrogne advokaten hafva varit, om ban hade sett honom i detta ögonblick, då han fattade fångens hand och tryckte den varmt, likasom hade han varit hans jemlike och vän. — Gud välsigne er, sir! sade William, — men det tjenar till ingenting. Ni skall endast förspilla er tid och edra talanger; mitt öde är afgjordt. — Ingen af oss kan säga detta med visshet, medan lifvet ännu återstår oss, svarade Ralph, — men jag vill ej bedraga er genom att säga att jag hyser stora förhoppningar rörande resultaterna af hvad jag kan uträtta, så vidt jag nu kan se; men jag försäkrar er, att jag skall uppbjuda all min ringa förmåga för att bistå er. (Forts.)