Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 10 december 1868, sida 2

bestammande ar konungen... Göteborg d. 10 December. Staden och Länet. Föreläsning. Professor Nybloms fjerde föreläsning sistl. gårdags afton afhandlade Homerus. Efter upprepadt angifvande af orsaken, hvarför den grekiska poesien valts till exempel på en äkta bistorisk utveckling, nemligen dess organiska lif, bestämdes skilnaden mellan stammar och dialekter i Grekland, säsom Varande grundvalen till en märkvärdig stilskilnad håde inom poesi och bildande konst, nemligen skilnaden mellan Kolier och Dorier å den ena samt Jonier å den andra sidan. Sedan de olika arter af ursprungliga folksånger karakteriserats, som besjöngo skörden, de döda, bröllopstågen eller måltidsglädjen, öfvergick föredraget till teckning af den heroiska tidsålderns tillstånd, sådant det tecknats af Homerus, hvarvid särskildt påpekades den framstående plats, som dervid innehades af sångarne. Derefter redogjordes för dessa sångares, eller som de sedan kallades rapsoders, föredrag, såsom särdeles vigtigt för uppfattningen af den episka poesiens ställning hos grekerna, då rapsoden såsom uteslutande episk sångare bestämdt skiljer sig från dem, som föredrogo lyriska stycken med indelning af sången i strofer. Vidare berördes betydelsen för hela diktarten och för dess fortlefvande genom dessa rapsoder af dess form, hexametern, samt af dess egendomliga oföränderlighet i karakteren, som vittnar om dikternas fortplantning inom en särskild sångarskola, der de gingo från mun till mun under en tid, hvilken bevisligen ännu icke egde skrifkonst. Sedan den bekanta striden om de sju städer, som ville tillegna sig Homerus såsom sin landsman, blifvit enligt ganska talande sannolikhetsgrunder afgjord till förmån för Smyrna, derifrån de s. k. homeridernas sångarslägter flyttade till den eljest såsom Homeri fäderneort redan hos de gamle antagna ön Chios, framställdes i korthet Homeri förhållande till den nationella sagan och redogjordes först för den konstnärliga anordningen at stoffet i Iliaden, der Achilles hjeltegestalt betecknades, om ej såsem medelpunkten, dock såsom den mest framstående karakteren, hvars förädling och luttring utgör en genomgående tanke i dikten. Vidare berördes de sannolika orsakerna till åtskilliga oregelmessigheter i innehållet, beroende på inskjutningar af nya partier i den ursprungliga dikten, samt anledningen till den olika tonen i diktens förra och senare hälft, en följd af ämnets beskaffenhet, hvilket, ifrån att i början anslå en stundom lustig eller ironisk ton, i slutet får en allvarlig anstrykning, men upplöser sig i den herrligaste harmoni i och genom den berömda slutscenen mellan den försonade Achilles och den gamle Priamus, som vid hans fötter tigger om Hektors lik. På samma sätt karakteriserades Odyssåen, efter en kort angifning af sagans grunddrag, hufvudsakligen till sin konstnärliga anläggning samt i sin skilnad från Iliaden, såsom mera invecklad komposition, hvarvidj framhölls som exempel på förträffligheten i teckningen särskildt den scen, der Odysseos såsom tiggare i sitt eget hus spänner den båge, hvilken ingen annan än han mäktade handtera, och hämnas sin störda husfrid. Såsom mönster i allmänhet på Homeri stil och kompositionssätt föredrogs den herrliga episod ur Iliaden, som beskrifver Hektors afsked från son och maka, innan han går ut i den sista afgörande striden. Slutligen behandlades frågan om Iliadens och Odyssens förhållande till hvarandra, då de, ehuru olika till karakter och uppfattning af lifvet, dock ej ansågos mera skilda från hvarandra, än att de väl kunna vara uttryck för samma personers åsigter som