Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 10 december 1868, sida 2

IV. Då Ralph Humphrey uppnådde fängelset, blef han genast insläppt och under tystnad förd dit, hvarest William Bertram hade tillbragt de sorgliga, ensliga veckorna, sedan han så plötsligt hade förlorat sin principal, sina utsigter, sitt goda namn och fann sig anklagad för det största brott en menniska kan begå. — Ni är nu framme, sir, sade fångvaktaren medan han öppnade en dörr, — var god och ring, när ni vill gå. Dörren tillslöts, och Ralph Humphrey stod ensam med fången. Men såg han så ut — denne unge, bleke man, som nu uppsteg från en stol, på hvilken han suttit med en öppen bibel framför sig och bugade sig för den insläppte fremlingen? Detta lugna, afmagrade ansigte, dessa klara, öppna ögon, som så stadigt mötte Ralphs, voro de en mördares? Icke den minsta färg visade sig på den bleka kinden, då han frågande betraktade Ralph, icke en blinkning med de sorgsna, allvarliga ögonen, icke någon orolig åtbörd förrådde medvetandet af brott, fruktan, blygsel eller samvetsagg. Ralph insåg ögonblickligt att Jessie hade rätt, så vida man kan döma efter fysiognomien; han kände sig nästan blygas öfver att någonsin hafva ansett denne man skyldig till mord. Han visste knappt huru han skulle tilltala Bertram, hvilken bibehöll tystnad och synbarligen ej visste hvilken Ralph var, eller af hvad orsak han befann sig här. Efter några ögonblicks paus, hvarunder den unge advokaten uppmärksamt studerat sin nye klient, sade han: — Ni väntade mig ej, förmodar jag; —