Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 9 december 1868, sida 3

(Insändt). Ett ord att påakta. Det är en mer än ofta återkommande klagan att en del af vårt lands embetsoch tjenstemän äro för högt aflönade, en del för lågt. Om än klagolåten understundom, efter närmare granskning af lön och arbete, af skyldighet och rättighet, befinnes ogrundad, har den dock icke sällan grundade skäl. Från alla håll höres allmänneligen klagas deröfver, att lärarne i musik och sång vid de treoch femklassiga läroverken äro alltför ringa aflönade i jemförelse med deras göromål. Man kan icke neka befogenheten at denna klagan. Vid de högre elementarläroverken hafva ifrågavarande lärare fem hundra rdr samt skeende löneförhöjning till ett tusen rdr -detta emot tolt timmars i veckan tjenstgöring. Vid de femklassiga läroverken — att nu icke äfven nämna de treklassiga, der det är ännu sämre bestäldt — är med sex timmars undervisning i veckan, hvilka timmar kunna ökas till åtta, om lärjungarne önska undervisning i instrumentalmusik, lönen blott ett hundra sjuttiofem rdr, och läraren blir aldrig, huru många år han än tjenstgör, berättigad till löneförhöjning. . Att härvid ett missförhållande — ett dubbelt missförhällande: 1:0) med hänsyn till lönens ringhet, 2:0) i afseende på uteslutandst från rätt till löneförhöjning — eger rum, det är klart för hvarje reflekterande. . Det vore i flera fall önskligt att riksdagen toge denna sak med allvar om hand, att utjemnas måtte hvad ojemt är, att rätt måtte blifva från hvad som är orätt. Förslagsvis önskar man få nämna, att detta kunde ske vid femklassiga läroverk antingen genom att gifva läraren en årlig lön af 500 rdr för alltid, eller en lön af 250 rdr med förhöjning af 125 rdr hvart femte år till 500 rdr, som sedan blefve den perenna lönen; och vid treklassiga läroverk antingen bestämd årlig lön 300 rdr eller 150 rdr med 75 rärs femärs-förhöjning till perenn lön 300 rdr; samt i hvilket fall som helst, vid begge slags läroverken, rättighet för kompetent lärare, som söker från lägre till högre läroverk, att få sig tillgodoräkna tjensteåren vid de eller det lägre. Den som närmare såsom en vän af våra läroverk begrundar saken skall finna, att dessa förslager äro både rättvisa och billiga. Ty äfven om man ser bort från de illa aflönade lärarnes behosver och ser på läroverkens bästa, måste man finna detsamma. Fråge man sig om läroverken kunna påräkna nitiske och skicklige lärare under förhandenvarande förhållanden. Läroverken behöfva dock sådane. Men man ser likväl att ifrågavarande läraretjenster bestridas vanligen af tillförordnade personer, hvilka, huru aktningsvärda som helst i frigt, dock äro långt ifrån att vara nog musikaliskt bildade och underbyggda för att uppträda som skickliga lärare i musik och sång. — Musik och sång (detta lärer icke nekas af någon) äro likväl de mest förädlande och sedemildrande konster, hvari fordras goda läromästare, om någonting skall kunna utråttas. Staten, som är och skall vara en vårdarinna af allt skönt, godt och sannt, som möjligen kan utvecklas inom landet, bör väl då icke stjufmoderligt behandla sången och musiken, fastän de idkas vid de lägre läroverken, hvars lärjungar ju böra njuta samma undervisniog, i mån af klasserna, som lärjungarne vid de högre läroverken, dit också oftast de förra blifva förflyttade.