Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 9 december 1868, sida 3

sjelf till ansvar. Rältegångsoch Polissaker. Rkjådhusrätten. Tryckfrihetsmålet mot Göteborgs-Posten förovar, såsom nämndt, i går inför rådhusrättens andra afdelning. För de fyra käranderne, emigrantagenterna F. Nelson, D. Lyon, S. Sörensen och B. B. Peterson, anmälde sig v. höradsh. B. J. G. Arvidson såsom rättegångsombud. Svaranden, boktryckaren D. F. Bonnier, var åter personligen närvarande, biträdd i rättegången af tammarförvandten d:r Ph. Leman. Sedan hr Arvidson begärt atti den ingifna stämningsansökan titeln ,,öfveragenter måtte rättas till endast agenter, upplästes stämningen som var af följande lydelse: Under lång tid har tidningen ,,Göteborgs-Posten, som utgifves här i staden at boktryckaren D. F. Bonnier, innehållit hetsiga artiklar angående de emigrationer från Sverge till Amerika, uti hvilka hvar och en, som i ringaste mån haft eller bar något att skaffa med emigranternas befordrande under resan, eller eljest mo betalning dem betjenar. öfverhopats med hån och otidighet. Dessa artiklar hatva till en början ej varit riktade mot någon viss namngifven person eller på annat sätt så uppställde, att de inför lag kunnat såsom brottsliga anses, ehuru anfallens skärpa och uttryckens hänsynslöshet varit egnade att väcka ogillande hos flertalet bland de bildade låsare, tidningen genom si föregående moderation och goda hållning lyckaw förskaffa sig; men sedan en polemik uppstår emellan tidningens redaktion och utgifvaren af en annan tidning här på platsen rörande emigrationen, derunder förstnämnde redaktion synes hafva råkat i en allt mer vredgad sinnestämning, bar denna sinnesstämning slutligen uti en i n:o 232 af ,,Götehorgs-Posten för den 6 sistl. Oktober på första sidans 5:te spalt under rubriken: , Varning för emigranter införd artikel gifvit sig luft på ett sätt som icke förtjenar att blifva onäpst, då tidningen icke tillhört den oefterrättliga del af pressen, mot hvars skandaler den förnärmade tryggt kan sätta föraktets tystnad, utan räknats bland de publicismens orener, hvilkas omdömen väga något på det allmänna vettets vågskål och för hvilkas yttranden hvar och en, som är det ringaste mån om sitt goda namn och rykte, icke kan vara likgiltig. Den omförmälda artikeln innehåller nemligen efter meddelandet af en berättelse, hopspunnen i den vanliga stilen om de bedrägerier, för hvilka emigranterne skola vara utsatta och af så orimlig beskaffenhet, att tidningen sjelf anser den otrolig, det besinningslösa yttrandet: attifrån ,öfveragenten till den lägsta ,runner alla som välvilligt erbjuda sin tjenst till de arma emigranterna ej afse annat än att på bästa möjliga sätt rikta sig på deras bekostnad.. Alldenstund detta yttrande rörer alla öfveragenter vid emigrantbolagen utan undantag och således äfven oss undertecknade, hvilka i denna egenskap äro i Göteborg etablerade för hvar sitt utländska bolag till fortskaffuing af emigranter, samt yttrandet — hvilket ovilkorligen innehåller påståendet att vi, som endast till afresande emigranter mot på förband utsatta och ofsentligen tillkännagifna priser för bolagens räkning försälja biljetter för öfverfart till Amerika, skola på oredligt sätt (bästa) möjliga per fas et nesas) söka draga till oss emigranternas egendom, — är i hög grad förnärmande för vår heder och vårt medborgerliga anseende, hvilket vi icke veta oss på något sätt hafva förverkat, anse vi oss bettigade att härför af ,,Göteborgs-Postens ansvage utgifvare tordra upprättelse, och då detta icke lärer kunna ske annorledes, än genom laga åtal, måste vi härmedelst hos Rådstufvurätten anhålla om stämniug å boktryckaren D. F. Bonnier, med påstående att han måtte, för det han uti omförmälde artikel med smädliga yttranden oss förolämpat, fallas till ansvar enligt 3 11 momentet i gällande tryckfrihetsförordning och 16 kap. 9 5 i strafflagen samt dessutom förpligtas att ersätta våra kostnader: för åtalets utförande enligt framdeles ingifvande räkning. Till svar hörå inlemnade hr Bonnier en skrift så lydande: 4 ,Såsom genmäle å den stämning de s. k. ,Öfveragenterna S. Sörensen, David Lyon, B. B. Peter son och Fredr. Nelson uttagit, med yrkande å ansvar å mig, för det de i N:r 232 af tidningen Göteborgs-Posten för d. 6 sistl. Okt. skulle blifvit förolämpade medelst smådliga yttranden, får jag anföra följande: Uti 5 S 11 mom. Tryckfrihetsförordningen föreskrifves att: , angripas, uti af trycket utkomna skrifter, enskilda personer, en eller flera, och det ej sker i och för deras embete, derom må ej annan än rätter målsegande kära; ett likartadt stadgande finnes jemväl i 16 ksp. 15 kap. Strafflagen. Den grund hvarpå kärandena söka stöda sitt berättigande att i denna sak uppträda såsom målsägare är, att det åtalade yttrandet skulle förolämpa alla ,ötveragenter härstädes bosatte. Huru sväfvande och obestämd titeln ,,öfveragent emellertid än må vara, torde man dock med fog kunna fordra att personer, hvilka, i sak af ifrägavarande beskaffenhet, vilja på grund af berörde tite uppträda såsom målsägare, böra hafva sålunda an gitvit sig före och ej efter den tid det tidningsnummer utkommit, hvaruti det åtalade yttrandet förekommer. Kärandena hafva nemligen ej i de tryckta tillkännagifvanden, hvarigenon de för allmönheten angifvit arten och beskaffenheten af sin verksamhet, kallat sig , Öfveragenter, ej heller hafva de så benämnt sig vid sistförrättade mantalsoch skattskrifning, dervid, enligt gällande föreskrifter, hvar och en bör uppgifva sitt yrke. Det är först vid anställandet af nu ifrågavarande åtal, som de hafva tillagt sig ifråg varande titel; deras rätt att i saken såsom målsägande tala torde derföre vara särdeles tvifvelaktig. Men icke desto mindre, alldenstund jag anser det åtalade yttrandet hvarken vara strafibart efter Tryckfrihetsförordningen och allmän lag eller för kärandena smädligt, så vill jag dock ej undandraga mig att ingå i hufvudsakligt svaromål. : Något smädligt tore nemligen ej innefattas i det yttrande, att någon ,riktar sig på en annans bekostnad. Uti hvarje affär, huru många händer den än genomlöper, måste hvar och en som dermed befattar sig, allt ifrån urproducenten ända till den sista mellanhanden, söka att derpå rikta sig, och detta riktande måste jemväl ske på någon annans bekostnad; detta är en så enkel och obestridlig ekonomisk sanning, att vidare bevis derför ej tarfvas. Att specielt befordrande af emigranter till Amerika lemnat och lemnar en riklig behållning åt dem, som dermed sysselsätta sig, torde vara npgsamt bekant och visar sig för öfrigt icke blott genom de många konkurrerande linier, som erbjudas emigranterna, utan ock genom de många agenter af olika grader, hvilka år e.ter annat etablera sig i samma branche som hr Fredr. Nelson, hvars inkomst i förbigående nämndt, af innevarande års Taxeringskommitå blifvit uppskattad till ett belopp af 80,000 rdr. På hvems behostnad tillkommer väl en sådan förmögenhet om ej på emigranternas? U