Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 8 december 1868, sida 2

samt talets ström flyter från en eller annan vältalig medlems läppar. Efter att sålunda ha betraktat salens fysionomi; vilja vi nu egna vår uppmärksamhet åt förhandlingarne och medlemmarne. Den danska riksdagen har, likasom enhvar af utlandets lagstiftande församlingar, sin karakteristiska prägel. I det engelska parlamentet saknas borden, medlemmarne sitta med hattarne på, och landets angelägenheter afgöras ofta på ett sätt, som för den fremmande kan taga sig något nonchalant ut. Kommer man in i den franska lagstiftande församlingen, är intrycket ett helt annat. Här är idel lif och brådska. Afbrott höra så till sägandes med till affärsordningen, och ordförandens klocka bemödar sig omvexlande med betjeningens, silence messieurs, s. v. p., att bereda tystnad. I det danska Fökkethinget går det vida lugnare till; allt bär der prägeln af en viss jemnhet och stillhet. De fram och åter spatserande peripatetikernas steg ljuda endast dämpadt på det med mattor belagda golfvot; ett litet samtal kan man mycket lugnt hålla i en af de stora fönsterfördjupningarne, utan att derigenom på mindsta sätt störa förhandlingarnes gång. Högröstade utbrott höra till sällsyntheterna, och det är icke ofta, som ordförandens klocka behöfver ljuda. Det är ej längesedan, som det gick lifligare till inom församlingen. Med sorgens år 1864 är en stor period i Danmarks politiska lif afslutad. Glada, lysande förhoppningar bletvo då tillintetgjorda; vackra, färgrika drömmar blefvo ouppfyllda och brusto som såpbubblor. Under den period, som föregick denna, rörde sig här ett kraftigt politiskt lif. Det var de store talarnes tid, och ,,de stora tankarnes män förde då ordet. Det var lif och kraft i diskussionen, såsom den då utvecklade sig, och har man än sagt, att allt på den tiden endast vär stora ord, men ingen handling, så känner man dock nu saknaden af de stora andar, för hvilka riksdagen dagligen var en turneringsplats, der de svängde tankens och ordets vapen. Den mest genialiske af dessa, biskop Monrad, har med 1864 afslutat en period af sitt politiska lif och vändt sitt fädernesland ryggen, utan tvifvel af grämelse ötver, att det folk, som i fredens dagar så ofta tilljublade honom ett entusiastiskt bifall och hvilket han trodde vilja, likasom han sjelf, våga det yttersta, i farans stund drog sig tillbaka och kastade hela ansvaret på honom. Den som hört denne mans mäktiga vältalighet, sett honom med det stora, själfulla lejonansigtet så att säga beherrska hela församlingen, skall aldrig kunna glömma honom, skall alltid vid bevistandet af riksdagssessionerna känna saknaden af hans väldiga personlighet. En annan, som äfven försvunnit från skådeplatsen, utan att såsom Monrad ha lofvat att en gång i tiden vilja återvända — hvilket hans år väl äfven förbjuda honom — är öfverste Tscherning, thingets ständige medlem ända från riksdagens instiftande till författningstörändringen, hvars laglighet han ej ville erkänna, hvarför han nedlade sitt mandat. Få menniskor ha blifvit till den grad medfarna, pikade, ja nästan hudflängda, som , den ärade medlemmen för Holbeks andra valkrets, och isynnerhet under de sista åren voro hans originella föredrag och extravaganta ider ett ständigt mål för hån från hans politiske motståndares sida samt åtföljdes af en ständig skrattkör såsom ackompagnement till ordförandens klocka. Men detta bekom icke det ringaste den gamle krigsbussen, hvars största fel måhända var, att han ville förstå sig på allt och tala med om allt. Afven han saknas oftå nu deruppe. Den resliga gamla gestalten med det kloka hufvudet med de grå håren och den kraftiga, malmfulla rösten förstod så godt som någon att bringa lif i diskussionen. Ingen kunde bättre än han gripa en replik 1 flygten och ge ett svar på en kitslig anmärkning, hvilket ofta sved ganska hårdt. En tredje, som äfven dragit sig tillbaka från verksamt deltagande i det offentliga lifvet, ehuru han ännu intager sin gamla plats i folkrepresentationen, är förre konbeljpresidenten och utrikesministern Hall. Äfven för honom medförde åren gäckade förhoppningar, hvilkas uteblifna uppfyllande han ej kunde bära; hans höga, resliga gestalt är böjd af svaghet och mångfaldiga arbeten, men ännu har hans röst stor vigt, och hans eleganta, pointerade föredrag, hvaraf man dock endast sällan kommer i åtnjutande, åhöres alltid af församlingen med stor uppmärksamhet. (Forts.) Göteborg d. 8 December.