Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 8 december 1868, sida 2

Article Image
liskt och vackert fått sin bostad 1 det kungliga husetHvarje höst när bladen falla från träden, när folk flyttar in från landet, när teatrarne öppna sina portar, kort sagdt, när man bereder sig på att möta vintern samt för detta ändamål inrättar sig trefligt och makligt i sin vinterboning, i Oktober månad, bruka äfven de folkvalda männen församla sig i de stora salarne på Cbristiansborgs slott och börja sina sarbeten. Öfver ridbanan inkomma vi i den stora kolonnaden, der vi till höger, midt emot uppgången till de kungliga gemaken, bege oss uppför trappan till Folskethingssalen. Äfven här observera vi denna prägel af trefnad, som synes visa, att dessa sammankomster äro beräknade på vinterns kulna dagar och som gör, att man I känner sig väl till mods derinne. Det är icke lätt att säga hvaraf det kommer sig, men Landsthinget har aldrig — extra orsdinära tillfällen naturligtvis oberäknade-— skunnat glädja sig åt att se en så talrik såhörarekrets på sina bänkar, som Folkesthinget. Måhända ligger det deri, att den I förstnämnda salen totalt saknar den eleI gans, som Folkethingssalen onekligen eger sjemte sin trefnad och som gör den till sen värdig samlingsplats för folkets tepreÅsentanter. Möjligen torde äfven en del af sorsaken vara att söka deri, att LandsthinIget, såsom ett slags öfverhus, ej är i sstånd att vinna samma popularitet som det mera , folkliga Folkethinget. Och äfven om detta kan dock långtifrån sägas, satt man i Köpenhamn följer dess förhandslingar med den uppmärksamhet, de förtjena. Med undantag af enskilda saker, som väc;Ika allmänt intresse, vet man i allmänhet sknappast hvad som afhandlas vid riksdasgen, och äfven lagar af den mest ingripande betydelse för land och rike, såsom st. ex. förslaget om ordnandet af våra förhållanden på landet, kunna afgöras utan att samla mera än ett hundradetal personer på åhörareplatsen. Och när man på: detta sätt är ljum gentemot det lefvande ordet, såsom det utgår från talarnes mun, så är det lätt att förstå, att man ännu mycket mindre bryr sig om det döda ordet, om föredragen, såsom de föreligga återgifna med fotografisk noggrannhet, med tillhjelp af stenografien, i ,, Rigsdagstidenden, det blad, hvilket — såsom man skämtande sagt — har det största antalet medarbetare, nemligen alla riksdagsmännen. men denj mindsta läskrets. En del af orsaken till denna brist på intresse måste utan tvifvel sökas i medelmåttan, som är starkt representerad inom thinget och som icke sällan utbreder sig oproportionerligt på bekostnad af allt annat, hvilket ofta gör det till en temligen tröttando uppgift att följa thingets förhandlingar; men ett betydligt qvantum af skulden faller äfven på den estetiserande riktning, den håg för förströelser och nöjen, som på de sednare åren alltmer och mer bemäktigat sig Köpenhamnarne och gjort dem likgiltiga för allvarligare saker. Vi vilja nu något närmare betrakta salen och se hur den tar sig ut. Från vestibulen inträda vi på den amfiteatraliska åhörareplatsen, som befinner sig i salens ena ända, och få derifrån en god öfverblick öfver församlingen. Framför oss se vi den stora aflånga salen, i hvilken Höiesteret, landets högsta domstol, i fordna dagar hade sitt säte och som genom sin vackra och smakfulla utstyrsel, fri från all öfverlastning med förgyllning och dekoration, gör ett i hög grad angenämt, ja nästan ,välmående intryck samt gör den till en värdig samlingsplats för riksdagen. den ena ändan befinner sig, som sagdt, åhöraretribunen med den ofvanför varande, rätt elegant utstyrda damelogen. Ljuset, som dämpadt faller in genom de höga fönstren i de rymliga fönsterfördjupningarne, hvilka sträcka sig utefter hela salens ena längd, visar oss de långa, paralellt löpande rader af bord, vid hvilka de 102 medlemmar, hvaraf Folkethinget är sammansatt, ha sina platser och som äro uppfyllda af skrifmaterialier, dokumenter, papper o. s. v. hvilka isynnerhet framemot sessionens slut vära i en betydlig grad, så att de slutligen upptorna sig i höga , bunkar framför riksdagsmännen och gifva den oinvigde en ofantlig föreställning om qvantiteteten af det arbete, som här utföres. I salens andra ända, midtemot åhörareplatsen, står tronen i en med rödt sammet dekorerad nisch, såsom representant för det frånvarande majestätet. Vid högtidliga tillfällen, såsom t. ex. när riksdagen öppnas i konungens personliga närvaro, uppställas de tre hvilande silfverlejonen framför tronen, som då är öfvertäckt med den kungliga hermelinsmanteln, medan hotmännen i sina lysande uniformer placera sig på dess trappsteg. Men i hvardagslag är elegansen icke så stor; framför tronen har då ordföranden sin upphöjda plats med tvenne sekreterare på hvardera sidan, och nedanför hans skrifbord ha stenograferna sina platser. För beskrifningens kompletterande må ännu tilläggas, att vid en af sidorna i salen finnes en hög tribun för tidningsreferenterna och att diplomatlogen är anbragt vid den sidan af salen, der tronen står, så att den korresponderar med damelogen öfver åhöraretribunen. Så ungefär ser salen ut om dagen, och det intryck af trefnad man får vid dess betraktande ökas ännu mera när de stora gaskronorna tändas om aftonen och deras ljus återkastas från ganska höra hvälfda FRÖ dd — pp rv AAA er

8 december 1868, sida 2

Thumbnail