Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 5 december 1868, sida 5

ihög grad beklagligt, att i civilisationens så mycket prisade tidsålder allt omkring oss står i vapen, samt att det göres an,Isträngningar, hvilka ingen stat — huru rik den än må vara — i längden kan stå ut med. Det är icke folken, som störa freden; det är enskildas hersklystnad. År 111866 hafva Preussens innevånare ingalunda med glada bjertan dragit i fält mot sina tyska fränder; först då deras bättre anförda och bättre beväpnade armkolonner tillkämpat sig segrar, blef äfven folket mera krigiskt. Hade konungen af Preussen föredragit att fortfarande vara i allians med Österrike, kunde man hafva utfärdat fredliga lagar, som ingen vågat motsätta sig, och ingen allians hade varit tänkbar, som kunde uttalat ens den svagaste hotelse med afseende på en strid. Måhända skall man ännu upplefva, att den man, som på sin sköld skref valspråket ,,blod och jern, under sina sömnlösa nätter på godset Varzin skall eftertänka, huruvida han icke skulle hafva gjort bättre uti att svänga olivegrenen i st. för blodiga vapen, och i st. för att gifva sitt fädernesland en orättfärdig territorialutvidgning hade gifvit dei en fredlig och fri utveckling. Det är förbi, Europa är bragt ur sina fogar och jemnvigten rubbad. Hvart vi vända våra blickar, vakta idel fiender med Argusögon på hvarandra. Det behöfs ingen synnerlig profetisk förmåga för att förutse följderna af ett sådant tillstånd. Ett mäktigt utbrott inom kortare eller längre tid är oundgängligt! Ingen förmår beräkna, hvartåt ödeläggelsen skall ske från de minor, som i ett ögonblick kanna sprängas i luften. Vi böra icke vara villrådiga och overksamma åskådare; vi önska icke slunga beskyllningar mot eller anfalla andra, men vi vilja icke heller tåla något antall mot vårt land, mot vår sjelfständighet. Det har så ofta blifvit gjordt Österrike den förebråelsen: ,,För sent! Låtom oss icke på nytt göra oss skyldiga till ett sådant underlåtenhetsfel. Preussens sinnelag mot Österrike känna vi tillräckligt genom en hundraårig historisk erfarenhet; det har uppenbarat sig i alliansen med Italien och i utrustningen af en invasionskår utaf deserterade ungrare; den ,,Usedomska noten har kastat ett klart ljus öfver Preussens planer. ITALIEN. Journal des Debats innehåller ett bref från Florens, i hvilket skildras den sinnesstämning, som i deputeradekammaren framkallats genom de sednaste afrättningarne i Rom. Det heter i detta bref: ,,Konseljpresidenten har icke kunnat underlåta att dela den allmänna oviljan. En del af de deputerade ville gå ännu längre: de ville genast förklara alla innevånare på det påfliga området för medborgare i konungariket Italien; äfven ville man adoptera de begge airättades san jer. Det faller af sig sjelft, att icke regeringen kunde låta rycka sig med på denna väg, hvarigenom hon skulle kommit in på mycket otidsenliga diplomatiska konflikter. Då regeringen högtidligen ogillade den påfliga regeringens beteende, gjorde den allt, hvad den i politiskt afseende härvidlag förmådde göra. Många skarpa ord fälldes, och destovärre förekom äfven Frankrikes namn. Deputeradekammaren kände, att den icke borde gå längre och antog enhälligt den dagordning, som anslöt sig till de af ministeren uttryckta känslorna. Deremot förkastades med 147 röster mot 119 det af venstern föreslagna tillägget. Tidningarnes språk — äfven de moderata tidningarnes — är mycket skarpt. För de afrättades familjer är en nationalsubskription öppnad, der ingen får teckna sig för högre belopp än 5 cent. Om de exalterade vännerna till påfvens verldsliga makt fortfarande ville hafva en stor klyfta mellan den heliga stolen och Italien, så har detta nu lyckats dem väl. En italiensk tidning återgifver ministerpresidentens tal sålunda: , Mina herrar! Underrättelsen om Montis och Tognettis afrättningar har högligen smärtat oss. Ånda tills den sednaste månaden hoppades vi, att en akt af mildhet skulle skona dessa olyckligas lif. Och vi borde så mycket förr tro detta, som de redan sedan ett år befunno sig i fängelse, och den handling, för hvars skull de blifvit dömda, var en politisk, ty den var hufvudsakligen riktad mot de utländska trupper, hvilka framkallat det romerska folkets vrede. Vi tro, att dessa afrättningar skulle anses som en akt af hämnd och visst icke bidraga till att höja den auktoritets anseende, som endast kan hålla sig uppe genom utländskt understöd. Ministören, mina herrar, har icke underlåtit något, som stod i dess makt, för att rycka tvonno olyckliga från schavotten. Behöfver jag försäkra detta? Men hvad jag skyndar mig att framhålla är, att denna handling af den päfliga regeringen är ett omätligt politiskt fel, och detta fel skall lemna hela den civiliserade verlden bevis derför,