Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 5 december 1868, sida 5

J 21. lifsmedel må icke till salu hållas, vic I och med 5 rdr. August B anche. O, hvilken sorgpost! Oväntad, plötslig, Såsom en blixt från Etherblå himmel, Innan man varsnar Sväfvande molnet, Som utan skoning Urladdar åskans Ljungande stråle. Så har nu döden Plötsligen träffat Mannen med snille, Mannen med hjerta, Frihetens härold, Sanningens kämpe, Fosterlandsvännen August Blanche. Se, det var allmän Högtid i svenska Konungastaden, Högtid, så stor, som Sällan den firas: Forntida minnens, Blodiga bragders, Eviga lagrars Heliga fest. Då, genom täta, Böljande skaror Och genom höga, Jublande toner, Ljud utaf trummor, Ljud af fanfarer Och genom tusen Och åter tusen Menniskotungors Fröjdfulla lefve! Smög sig en sakta, Isande hviskning: Han, som var älskad Utaf oss alla, ar icke mer. . Falskt du berättar, Smygande rykte. Ännu har sanden Ej hunnit rinna Ned ur ett timglas Sedan vi sågo Honom ibland oss. — Full utaf helsa, Styrka och glädje Gick han att möta Ynglingaskaran Ifrån de fordna Hedningakungars Urgamla stad. Hviskande ryktet Säger dock sanning: Tolkaren, skalden, Sångarn har tystnat, Tystnat för alltid. Nyss på sin vandring Mötte han döden, Döden, som lade Iskalla handen Hårdt mot hans breda, Höghvälfda panna. Och för den kylan Stannade genast Tankarnas urverk, Hämmades hjertats, Pulsarnes slag. Midt under festens Klingande jubel, Fest, som han önskat, Som han befrämjat Med sin energiskt Verksamma vilja, Löstes den rikt Begåfvade andens Jordiska bojor. Hymnen, som börjats Här, bland de tunga, Kyliga dimmor, Fick han nu sluta Der, i en högre, Ljusare rymd. Landsman, som hunnit Före oss andra Hädan, till hemmet Högt ofvan stjernor, Vi stå dock häpna, Sorgsna och stumma Här, vid ditt kalla, Liflösa stoft. Framåt i diktens, Bildningehs rike, Framåt på tankens, Forskningens bana, Framåt på alla Kunskapers vägar, Framåt till frihet, Ara och seger, Framåt till ljus och Vishet och kraft! Så var din lösen, Frigjorda ande! Så var ditt mål, din Ständiga sträfvan. Måtte du derför Tackad, välsignad, Hvila i frid! Och som din lefnad, Rik utaf handling, Varit vår glädje, Varit vår stolthet, Så skall ditt minne, Skundiens älskling, Lefva bland ännu Ofödda slägten, Stråla på häfdens Dyrbara blad. Wilhelmina. ee I FS KD HJ gr Av