Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 3 december 1868, sida 2

Nionde IIufvudtiteln. Jönköpingsbladet anför följande yttrande i första kammaren, under sista riksdagen, af general Hazelius, rörande den Nionde hufvudtiteln, eller svenska statens pensionsväsen: Saken är ett gammalt bruk, med häfdens starka stöd, men icke desto mindre ett missbruk. Det härleder sig från de tider, då man hade svårt att få embetsmän, och kunde ännu hafva skäl för sig, om embetsmannayrket vore i afseende på utkomst sämre än alla andra förvärf och vore i betryckt ställning. Men så är det icke mer. Embetsoch tjenstemannen har sitt icke rikliga, men någorlunda efter hans ställning afpassade bröd. Jag erkänner icke embetsmannen vara ett högre väsende, utan en arbetare, äfven han, som mot viss lön utför visst arbete. Han har likväl blifvit omgärdad med pensionsoch indragningsstatens fördelar ända derhän, att till och med de tillfälliga inkomster han haft stundom begäras och tilldelas honom såsom lifstidsbröd, sedan han ingenting mera kan uträtta. Sådant kan icke gillas. Den alltför stora benägenheten att tillfredsställa dessa anspråk medför, utom budgetens tyngd, det onda, att det förhindrar en tidig omtanke att genom sparsamhet, sparbanker, lifoch ränteförsäkringar m. m., bereda sig och de sina utkomst, allt under förhoppning att staten skall på ålderdomen föda äfven dem, af hvilka staten möjligen haft måttligt gagn. Embetsmannen är mindre än någon annan ursäktad, om han försummar dessa tillfällen att insätta medel till sin framtida utkomst, emedan han vid årets början kan med visshet beräkna alla sina inkomster och utgifter, hvilket ingen i andra yrken kan. — Nivnde hufvudtiteln är en verklig embetsmannafattigtitel. Det kan likväl ej vara representationen värdigt, att såsom en statsangelägenhet sysselsätta sig med ett så stort antal fattigoch sjukfrågor. Dessa frågor tynga på alla våra titlar: från tredje hufvudtitelns pensioner för förnäma inoch utländska enkor, samt alla de andra departementenas fattigutdelningar, liksom från fattigbyråer, ända ned till nionde hufvudtitelns länsmän och vaktmästare, upptaga dessa frågor regeringens och representationens tid. Enligt min tanke borde anslag på nionde hufvudtiteln ifrågakomma endast för dem, som gjort fäderneslandet någon verkligt stor tjenst, bidragit till dess gagn och ära i en eller annan rigtning, i vetenskap, konst eller i embetsmannatjenst. Det innebure då en ganska värdig nationalbelöning åt en utmärkt man till hans i torftiga omständigheter lemnade maka och barn. Allt, som icke kunde lyfta sig dit, borde förvisas till den enskilta välgörenheten, slägts, vänners, allmänna inrättningars eller slutligen den kommunala fattigvårdens.