Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 3 december 1868, sida 2

militära andank, såsom varande ett sine qua non för en armåorganisation, som skall kunna värna landets trygghet. Om också, yttrar man, en milishär förmådde än så väl uppfylla alla andra fordringar, såsom i fråga om vapenoch manöver-färdighet, härdighet och disciplin, så saknar den dock ett: , den militära andan. Hvari denna specifika militäranda skulle bestå, derom har man ej blifvit rätt underkunnig, men i dessa dagar börjar man få en vink derom. När Sverges första lyxregemente, det kungliga hästgardet, blifvit utkommenderadt, att ,, upprätthålla ordningen på hufvudstadens offentliga platser, så har det begagnat tillfälle att gifva en lysande yttring af sin , militära anda, då dessa tappra krigare ohejdadt störtat sig öfver värnlösa hopar, deribland qvinnor och barn, förföljande till och med enstaka, fredliga vandringsmän med sina sabelhugg och hästhofvar — dock nej, hästarne hafva! häri ingen skuld, ty de sky att trampa: på menniskor, så vida ej äfven de fått insupa en flägt af sina herrars ,,anda.: Etter dessa ärofulla bragder, på Karl XII:s dödsdag, kunna dessa hjeltar åter hvila på sina lagrar. I Detta är omöjligt, ropar man. , Ett; så rått och samvetslöst beteende är otänkbart, alldrahelst ingen bestraffning afhörts af några sådana våldsverkare. — Ja, vi ansågo saken också vara omöjlig, och ville derföre i går ej yttra oss derom, innan vi erhållit säkrare underrättelser om förhållandet. Den berättelse, som vi på ett annat ställe anföra efter Dagligt Allehanda, ! synes dock ej lemna rum för något tvifvel. Dock är det ej blott den råa soldathopen, som här framstår i en sorglig dager, utan också deras befallningsmän. I Man hade, genom uppförandet af en illa placerad läktare — ty det visar sig nu att den omtalade läktaren verkligen varit en inkräktning på den ringa plats, som menigheten hade till sitt försogande — åstadkommit en synnerlig förargelse hos massan af befolkningen. Det hade varit lätt att undanrödja denna förargelseklippa, och en sådan åtgärd skulle hafva helsats med stort bifall. Både öfverståthållaren och ännu högre personer hade genom en sådan billig eftergift åt befolkningens önskningar kunnat vinna en popularitet, som de synas ej böra försmå, enär händelser kunna inträffa, då den vore rätt god att ha. När emellertid detta undseende väl icke ansågs öfverensstämma med den kraftfullhet och dugtighet, som! svagheten alltid vill utveckla i småsaker, så uppstod deraf naturligt åtskilligt ovisen, i det en mängd gatpojkar och deras bundsförvandter också ville visa sin dugtighet. Ati storma och söka nedrifva den förhatliga läktaren, låg ju närmast till hands, ty man räsonnerar ej om eganderätten vid sådana tillfällen. 1 Det var också ganska naturligt, att detta okynne skulle stäfjas, och det är för sådana tillfällen man har polis. Emellertid lärer denna ej kännt sig nog stark att bortjaga de tappra ättlingarne at Karl XII:s bussar, och så måste man fram och skyldra med bajonetterna, hvilka eljest aldrig borde synas annat än i utomordentliga fall. Och nu borde man väl åtminstone kunnat rå på gatpojkarne. Med en ordnad liniemarsch öfver torget hade väl detta kunnat i all tysthet rödjas rent. Nej — nu upplästes upprorslagen! Var det då här fråga om ett uppror? Var denna läktare ett så heligt ting, att ett attentat mot densamma borde frammana upprorslagen? Saken hade dock fallit endast inom det löjligas område, derest man stannat härvid, men nu följde kronan på verket, höjdpunkten af kraftyttring. Nu kom hästgardet, icke beskedligt framridande och undanmakande folkmassan, som alltid viker för beriden trupp, utan i choque, med dragna, huggande sablar! a Det blef en blodig lek, men en lek, som se var värdig icke Karl XII, utan Gustaf IVI Adolf, eller någon hans lika omdömeslöse stallbroder. e Frågan är emellertid nu, om det är la-J1 gen eller det råa våldet, som skall upp-o rätthålla ordningen inom Sverges landa-r mären. Det är det sednare, som här gjort so sig gällande, men deremot måste man vädja 1 till lagen och rättvisan. Och rättvisan kräfver här ovillkorligen, r att våldsverkarne, från de högste till delo lägste, bringas till ansvar för sina hand-K 8 9 A2—— — ch — — 5 kr — — — — lingar. Särskilt synes justitiaombudsman-s nen böra känna sig manad att här göra lg sin myndighet gällande, ty det är icke minst för sådana fall, som det ifrågavarande, detta embete blifvit inrättadt. b Skulle åter lagen här blifva förbisedd, sli så återstår det för den snart sammanträ-Jo dande folkrepresentationen, att vara betänkt på kraftiga åtgärder till att för framtiden sr göra sådant ofog omöjligt. En sådan åt-(g gärd ligger nära till hands och öfverensstämmer med de önskningar, som i detta slhänseende varit många gånger framställd da, nemligen upplösandet och upphäfvan-a det af detta hästgarde, som velat leka srkrig på hufvudstadens gator mot värn-Js lösa folkhopar. för att åtminstone på något d sätt visa sitt hjeltemod. Så länge denna r. lyxartikel dock var oskadlig, hade man mot densamma endast att anföra de mycket sfe höga kostnader, hvarmed den var förenad.G Men då det nu visat sig, att den granna le truppen är vådlig för allmänna säkerhe-sif ten, så tillkommer ett ännu kraftigarelni skäl, att söka blifva densamma qvitt. fö Då hufvudstaden onekligen behöfver en Ig: