Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 3 december 1868, sida 1

visserligen modererade, men envisa knackningen oafbrutet fortsattes. Uppväckt från min ljufva sömn till min vanliga Londonertillvaro, nemligen advokat utan mål, hvilken ängsligt afvaktade den tidpunkt, då antingen hans talanger skulle tagas i anspråk, så att han kunde få klienter och hustru, eller hans små enskildta tillgångar skulle blifva uttömda, och han samt Mary bringas till förtviflan, rätade jag upp mig, ordnade något mina förvildade lockar, sökte att glömma huru mycket troligare min ruin visade sig i jemförelse med min framgång, antog utseendet af en man, som förargas öfver att störas i vigtiga göromål, och öppnade dörren, i det jag sade: — Hvem är det och hvad vill ni? i en högeligen barsk ton, åtminstone måtte min outtröttlige bultare hafva tyckt så, ty i stället för min väntade brefbärares hesa stämma, svarade en mild låg röst urskuldande: — O, jag ber, sir, blif inte ond; jag vet att jag har stört er; men hör mig, sir, jag bönfaller, hör mig och hjelp oss, — hjelp oss om ni kan! Och den öppnade dörren visade för min häpna blick en ung qvinnas smärta gestalt. Hon var så dold af sin hufva, att jag ej kunde urskilja hennes ansigte, men hennes osäkra röst och darrande gestalt förrådde hennes rörelse, hvarjemte hon bedjande höjde sina hopknäppta händer emot mig, då hon hade slutat tala. Jag stod förvånad, förvirrad och tvekade hvad jag borde säga eller göra. Här stod jag, Ralph Humphrey, tjugonio år och sex månader gammal, ensam i mina rum, klockan elfva på natten, och framför mig, redan innanför dörren — ty