Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 2 december 1868, sida 3

— Det är för sent, svarade hr de Pomereuil. Herr de Fronsac kommer kanske redan om några ögonblick, och ni kan väl icke tro, att jag sändt efter honom, för att tjena som ert vittne. .I detsamma ljöd portklockan. Gustave ryste; herr Gervais skyndade till fönstret. — Det är han! sade fröken Celeste. Hon bedrog sig. Det var endast en betjent, som man snart såg gå öfver gården; men denna tillfällighet — så obetydlig den än var — hade likväl ett stort inflytande på vär berättelse, hvars slut den påskynade. Då Clara hörde klockans förfärliga ljud, trodde hon att herr de Fronsac anländt, denne man, hvilkens kärlek hittills hade varit henne likgiltig, men som nu blifvit henne förhatlig. Hon greps af en så häftig rörelse, att hon nästan vanmägtig nedsjönk i en fåtölj, till stor förskräckelse för sin tant, men framför allt till stor förvåning för fadren, som ändtligen uppfattade hennes verkliga känslor. N Hvad Gustave beträffar, kunde han icke längre beherrska sig. Viss om att vara älskad, skyndade han fram till Clara och fattade med hänförelse hennes händer, hvarefter han vände sig till herr Gervais och fröken Celeste, samt bönföll att de måtte fälla ett godt ord för honom. — Ni ser väl, sade han till herr de Pomereuil, att Clara icke älskar herr de Fronsac. Endast fruktan för hans närvaro har försatt henne i detta tillstånd. Skulle ni kunna uppoffra henne, er älskade dotter, hvars sällhet utgör er egen? Ack! ni kan icke ha hjerta dertill. Och ni, min fröken, om mitt hjerta icke bedrar mig, om