Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 2 december 1868, sida 3

det är sannt att min kärlek rört er, förena edra böner med mina, säg er far. ... — Jag förbjuder henne det, sade herr de Pomereuil med en ton af myndighet, som tystade Gustaves häftighet, jag vet hvad jag bör göra. Det är icke genom att uppmana henne till olydnad mot mig, som ni kan förändra mitt beslut. — Förlåt, sade nu herr Gervais, som hittills nöjt sig med att spela rollen af iakttagare — låt oss se till om det icke finnes något medel att komma öfverens. Dessa unga tu älska hvarandra, det är otvifvelaktigt, och de anstå hvarandra i alla hänseenden. Fröken Clara vr förtjusande, och de Grandville är, — oberäknadt en allför liflig inbillningskraft, öfver hvilken han icke alltid är herre — en ganska älskvärd ung man, som man blott måste förstå att leda; men derför vet jag råd: fröken Clara skall nog fullgöra den saken. Således inser jag icke hvarför man skulle låta dem förtvifla. — Jaså, ni inser det icke, svarade herr de Pomereuil med vrede. Tappar också ni hufvudet? Hvad vill ni att jag skall säga herr de Fronsac? — Jag inser ganska väl att han förorsakar er bryderi. Men antag nu att han icke kommer. — Han skall komma. Mitt bref — — — Än om ert bret finns här i min ficka? Gustave uppgaf ett rop; Clara reste sig lifligt, fröken Celeste stod der med öppen mun och utsträckta armar, och herr de Tomereuil förblef orörlig, likasom träffad af en elektrisk stöt. Ömringad, omfamnad, bestormad med frågor lyckades herr Gervais endast med möda förklara, huru