Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 2 december 1868, sida 2

Gustave hyssnade orörlig af förvåning; men vid en cadence, som Glara utförde på ett förtjusande sätt, kunde han ej längre återhälla sin beundran, utan framträdde plötsligt till fönstret och utropade med hela hänförelsen hos en operaamatör: — Bravo! signora, bravo! det är utmärkt! Clara tystnade, häpen öfver det oväntade afbrottet. Hon steg upp rodnande, då Gustave, genom att stödja sig mot fönsterposten, med ett hopp svingade sig in i rummet. : — För tusan! hvilka vägar väljer ni! utropade herr Gervais, hvilken Gustave först nu märkte sittande vid ett hörn af pianot. — Jag visste inte att den musikaliska hänförelsen kan förmå folk att hoppa in genom fönstret; i så fall skulle jag ha aktat mig att be fröken sjunga. Gustave hörde icke på honom. Han hade närmat sig Clara och bad henne fortsätta; men nästan skrämd och förvirrad af hans loford, afböjde hon hans anhållan med en förlägenhet, som mera liknade verklig rörelse. — Förena er med mig, sade Gustave till herr Gervais. — Jag förtjenar icke att fröken ger vika för mina böner, jag, som i går frivilligt beröfvade mig den lyckan att få höra henne. Jag var ganska oartig, det kan icke nekas, men förlåt det och straffa mig icke längre genom er tystnad, fortfor han till Clara. — Gär hvad bättre är, svarade herr Gervais. — Se här är den duett, fröken nyligen försökt tillsammans med herr de Fronsac, och låt nu höra om er röst harmonierar lika så väl med hennes. Gustave var icke någon utmärkt sån