Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 2 december 1868, sida 2

betesmarker betäckta af hjordar, — men sramför allt med denna sol, som kastade vågor af ljus öfver hela landskapet. Gustave fortsatte sin gång än under tystnad, än med uttryck af beundran. Detta landskap, som i början förefallit honom så enformigt, fann han nu förtjusande. När han återvände till slottet, beundrade han dess vördnadsbjudande massa och ädla byggnadsstil, ehuru han den föregående dagen endast hade varseblifvit den vidsträckta, af regnet genomdränkta borggården. Herr Gervais lemnade honom nu, för att, som han sade, öfvervaka förberedelserna till deras affärd, och Gustave fortsatte sin gång med långsamma steg, fördjupad i en mängd nya tankar. Han beklagade att herr Gervais haft så brådtom att tala med herr; de Pomereuil. Det skulle hafva varit angenämt att tillbringa ännu några dagar på detta så högst behagliga ställe. Clara deremot sysselsatte alldeles icke hans tankar, han såg i henne endast en ung, väluppfostrad, temligen vacker, men obetydlig person, inför hvilken han hade spelat en löjlig roll. Utan ringaste saknad lemnade han henne; emellertid kunde han icke dölja för sig, att hans uppförande hade varit mindre passande, och det kostade på honom att aflägsna sig utan att få godtgöra detta. Dessa betraktelser följde honom ända fram till slottet. Han närmade sig salongsfönstren, som lågo utåt parken, då han plötsligt hörde Clara preludiera på sitt piano, och kort derefter ljöd hennes röst, först ljuf och ren i en uttrycksfull romans, sedan frisk och böjlig i en smakfull cavatina.