Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 2 december 1868, sida 2

lig tolfte Karl, ,,en läng)siratlig hjelte Fru Almlöf är en utmärkt enkedrottning Greta Dahlqvist en förtjusande fröker Wrangel, och ingen kan blicka med vackrar nordiska blå ögon än Hilda Ringvall son Svea! — Iill entreaktsmusik fspelade svenska folkmelodier, mästerligt instrumen terade af Aug. Söderman. På Mindre teatern deklamerades af h Pousette en prolog af Pehr Thomasson Derefter gafs Börjessons ,,Ur Karl XII: ungdom (med fröken Clara Rylander oci hr Ahlström i hufvudrollerna), hvareftei visades trennej tablåer, komponerade mec hänsyn till dagens betydelse. I Södra teaterns båda pjeser, ,,Konun gens dom och , Folkets dom, lärer för fattaren, hr Hodell, ha öfverträffat sig sjelf Framförallt berömmas — naturligtvis! — kupletterna. Ännu när detta skrifves, kl. 1 på nat ten, är mycket folk i rörelse. — Mig ve terligt, ha i dag ej några svårare uppträden eller oordningar stört festens glädje I fröjdebägaren har dock fallit en malörtsdroppe, helt visst den bittraste, som kunde falla för Stockholm: budskapet om August Blanches plötsliga bortgång. Det ar omöjligt att beskrifva den bestörtning, den djupa sorg, som inom alla samhällsklasser i eftermiddag, sedan budskapet om dödstallet spridt sig, varit rådande. I går afton satt Blanche på Operakällaren, glad, älskvärd och hjertlig som alltid, omgifven af en krets förtrogna vänner hans gamle trogne Carlen, Olle Strandberg, Karl Adam Lindström, ryttmästarer Backman m. fl. Samtalet kom att vändes sig om en resa, som en gemensam bekant för några dagar sedan företagit från Finland till Stockholm. Denna resa hade varit förenad med ej allenast besvärligheter utan till och med dödsfara. Blanche hörde på, och efter berättelsens slut sade han: .Ja, död — en hastig, lätt död är väl det herrligaste! Den som kunde få en sådan död! Han yttrade dessa ord med er blick och en röst, som kommo de närvarande att bestörta se på honom. Kände han redan fläkten af den annalkande dödsengelns vingar? I dag på morgonen var han å festkomitöns vägnar nere vid norra jernbanstationen, för att möta och välkomna Upsalasångarne. De inbjödos till en enkel frukost på Fenix, Blanche höll ett tal, glödande af snille och entusiasm, och ynglingarnes ögon stodo i tårar då han slutade detta tal — det var för ,,den eviga ungdomen. I sångarskarans främsta led syntes han sedan under nedmarschen på Drottninggatan. Midt framför apoteket Ugglan sade han till de närmast gående: ,, Gå ni förut, jag kommer straxt ester, hvarpå han steg in på apoteket. Knappast inkommen, föll han ned död. Hans ädla själ hade öfverstigit gränsen mellan tider och evigheten, lätt och hastigt, såsom han önskat. Kommer ni ihåg slutkupletten i Blanches skådespel ,, Döden sadder? Den lyder såhär: Kanske Döden för allvarsam är — jag den satsen visst icke vill jäfva! men för den, som jemt bonom i tankarne bär, han på långt när så farlig ej är! Blott en brottsling för honom kan bäfva och i oro för grafvarne sväfva, ty af skuggande moln är hans himmel besatt. ingen stjerna bestrålar hans natt, och han har skäl att frukta väl... Men den redlige fruktar ej grafvarne, då bakom dem han har himlen den blå! 5