Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 30 november 1868, sida 2

AfLUUH ÖUU DLALDTAULL TISCUNS UIIISIL)IKUböteborg d. 30 November. Då i Sverges hufvudstad i dag aftäckts bildstoden af Konung Karl XII, ett och ett halft århundrade efter hans död, deltager landet ganska allmänt i firandet af denne hjeltekonungs minne. Detta är dagens betydelse, och detta allena. När för några år sedan Rysslands regering bevisade vårt land den äran, att upphäfva firandet af alla andra segerdagar utom Pultava-slagets, så uppfattades denna åtgärd från svensk sida i en fiendtlig anda, och deröfver var ej att undra. Det var under intrycket deraf beslutet fattades, alt uppresa Karl XII:s bildstod. (Man hade dock redan förut varit i Göteborg betänkt på detsamma, ehuru förslaget föll med Fogelbergs död). Under den tid, som sedan dess törflutit, har likväl stämningen förändrats, så att det numera icke är det gamla nationalhatet, som döljer sig under festen — man har knappt hört ett ord i denna anda — utan Karl XII:s bild, sådan nationalkänslan och fantasien återkallat honom, som uteslutande utgör testernas föremål. Och ett folk har ett behof af att skänka sin hyllning åt ett minne af så stora drag. Ingen konung, ja knappt någon personlighet i vår historia, har erbjudit ett rikare ämne för inbillningskraften än Karl XII. Hans hjeltemod och herrskaredygd födde bragder, hvartill den nyare tiden ej erbjuder något motstycke, och dessa bragder tillhöra på samma gång Sverges krigshistoria, utgörande ett bland de mest lysande bladen i vår krigsäras häfder. Så länge denna ära så högt uppskattas som ännu sker, äfven då den ej uppbäres af de högre bevekelsegrunder, som allena gifva kriget sitt berättigande — så länge skall krigarekonungen Karl XII utgöra ett föremål för beundran och hyllning. Med Karl XII:s fall sjönk Sverge, efter oerhörda förluster, hastigt ned till en makt af underordnad rang bland Europas folk; men vi köpte till detta pris — Karl XII:s saga. Och den sagan tillhör ej vårt eget land allena, den har spridt sig till atfägsna trakter af jorden, dit Sverges namn eljest aldrig trängt. För makten och inflytandet köpte vi denna ära. Det beror nu på huru man värderar det ena eller det andra. Folken älska att omgifva sina heroer med strålglansen af de högsta dygder, och man tycker icke om att den lugna forskningen beskuggar idealet, äfven då man måste inse, att ingen dödlig, med alla sina förtjenster, saknat fel och brister. Denna känsla är i och för sig aktningsvärd, ty dermed skapas höga och rena förebilder, hvilka mana till efterföljd. Så blir sjeliva apotheosen — gudomliggörandet — i viss mån berättigadt. ,, Vi vilja hafva Karl XII sådan vi tänkt oss honom — svarar man den förmätne häfdaforskaren, som framställer en annan verklighet. Så står minnet af den ideale hjeltekonungen Karl XII lysande och älskadt af det folk, hvilket han hänförde till de yttersta kraftansträngningar. Och endast deri att han det förmådde, ligger ett bevis på en stor öfverlägsenhet och höga själsegenskaper. Till dessa egenskaper hörde hos Karl XII ej blott den mest omtaladg och besjungna: hjeltemodet, utan också en annan af ännu högre värde: sedlig kraft och renhet. Då Alexander den stores bild fördunklas af den veklighet och sedeslöshet, hvaråt han hängaf sig, efter det han uppnått sin ärelystnads mål, så vidlåder ingen sådan fläck Karl XII. Han uppnådde ej heller det sökta målet, så att han ej kunde falla offer för en sådan frestelse. Men han böjdes ej heller af motgången, utan framstod fastmer då i sin högsta kraft. Det finnes alltså i hans personlighet ämnen nog för vår beundran, och ämnen nog för ett stort minne. När vi fira ett sådant minne aflägsna vi allt smått och