Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 26 november 1868, sida 2

Den stora valbataljen är förbi. Det ropublikanska partiet har segrat med en majoritet, som öfverträffat alla förväntningar. Grant är Förenta Staternas valde president och är vald med en majoritet, som öfverstiger alla sina föregångares majoriteter. 22 stater hafva för Grant afgifvit 203 elektoralröster. Grant har således — trots förbundsregeringens i Washington mäktiga inflytande; trots det skräckvälde, som rebellaristokratien i södern utöfvade, och trots de kolossala valförfalskningarne i norden — erhållit mer än 23:delar af alla elektoralrösterna. Om allt i går hade gått rätt till, så hade Seymour blott erhållit röster från Kentucky, Maryland, Delaware och kanhända Oregon. Dessa äro de faktiska resultaten af 1868 års stora valstrid, såvidt de hittills äro bekanta. De moraliska resultaten kunna ännu icke helt och hållet uppskattas. Så mycket står dock fast, att de hade rätt, som straxt efter det demokratiska konventet spådde, att de demokratiska kandidaterna: icke hade utsigter att blifva valda. Naturligtvis blefvo utsigterna än mera förminskade genom Blairs beryktade revolutionära bref, genom det demokratiska partiets skickelsedigra förbindelse med secessionistpartiet i södern, genom det ånyo uppflammande gamla batet i södern och den till följe deraf utbrytande mordepidemien. Nu erkännes allt detta t. o. m. af de demokratiska organerna. Utgången af valet gör en gång för alla slut på den gamla striden angående slafveriet eller någon annan ofrivillig tjenstskyldighet, angående negrernas rösträtt och sydstaternas rekonstruktion. Likaså förfalla de oupphörligt ventilerade tvistefrågorna, huruvida de kontedererade staterna efter rebellkrigets slut voro i unionen eller icke, och huruvida förräderiet skulle bestraffas eller ej. Efter de sednaste åtta årens förskräckliga oreda börjar den politiska horisonten att ånyo blifva klar; en ny, fredlig epok inbryter i Förenta Staternas utveckling. Det amerikanska folket är trött vid striden, uppretningen, agitationen, trött vid lidelsernas herravälde i politiken; det längtar efter fred och ro samt beklagar de sår, som landet fått af det förskräckliga kriget. Detta folk beklagar framför allt södern och eftersträfvar ingenting högre, än att i stället för den oreda, i hvilken sydstaterna igenom rebellionen blifvit störtade, det åter skall blifva lugn, fred och säkerhet till lif och egendom;, i stället för passionens raseri — förnuft och moderation; i stället för ruin — blomstrande stater med folkrika städer och belåtna innevånare, såsom det är i norden, och som det kunde vara i södern. Det är ett godt tecken, att gårdagens val aflopp lugnare och fredligare än något föregående, och i dag underkastar sig minoriteten lugnt majoritetens utslag. Hvad i ett annat land måhända skulle hafva kostat en revolution, mycken strid och blod, har här hlifvit afgjordt i fred och ro. Förenta Staternas folk andas ånyo fritt, sedan faran för en revolution och ett nytt inbördes krig är lyckligt öfver, allas blickar vända sig från det sorgliga förflutna till de lifvade förhoppningarne om en ljus framtid. Hvad skall den medföra? Det är icke lätt att förutsäga, hvilka förhoppningar som skola uppfyllas eller ej. Likväl torde man åtminstone redan nu kunna angifva den allmänna karakteren af den kommande tiden i dess grunddrag. Striden om unionens statsenhet och integritet är förbi och skall icke återkomma. De centripetala krafterna i den moderna staten hafva äfven i unionen visat sig mäktigare än de centrifugala, baserade på slafveri och landtaristokrati. Den moderna tiden har segrat öfver medeltiden. At de brokigt sammansatta befolkningarne i de enskilda staterna har i norden blifvit ett stort folk, genomträngdt af samma anda och grundadt på samma statsekonomiska oeh sociala system: fritt arbete och fri konkurrens. Framtidens stora uppgift och arbete skall vara söderns assimilation i denna riktning. Detta måste vara hufvudsyftet under Grants regeringsperiod, äfven om det icke kan väntas, att en så stor historisk process, som söderns eröfring för vår moderna civilisation, kan fullbordas inom fyra år. Det framförallt vigtigaste och det, som Förenta Staternas folk först och främst väntar af Grant, är återställandet af den offentliga säkerheten till lif och egendom i södern, och det är otvifvelaktigt, att folket i detta afseende icke skall missräkna sig på honom. Om äfven politiskaJ mord ännu skulle förekomma, så skola likväl mördarne icke längre undgå rättvisans straffande hand. Näst söderns rekonstruktion skall finansfrägan träda i förgrunden, och bäruti väntar folket framför allt, att statsskulden ärligt skall betalas och inga försök göras för beskattning af räntorna, antingen fordringsegarne befinna sig i eller utom landet. Ån vidare väntar folket en fullständig reform i det allt igenom förvända skatteväsendet, en rensning af embetsmannaståndet, en grundlig reaktion mot den förskräckligt tilltagande korruptionen samt om möjligt en lindring i de enorma skattebördorna. I hvarje fall skall! landet hysa det fastaste förtroende till den nye presidenten, ja, detta skall komma honom till del äfven af hans politiska motståndare. Under sådane omständigheter är det väl icke för sangviniskt, om man äfven räknar på unionens tilltagande inflytande på den politiska verldsställningen. Allmänna meningen betecknar redan Charles Sumner som den blifvande utrikesministern.