Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 26 november 1868, sida 2

Sedan den gode gamle notarien öfvervunnit sin första häpnad, hade han smugit sig bort sakta och försigtigt, likasom man lemnar ett tempel för att ej genom onödigt buller störa det heliga stället. Alice, den hulda, brunlockiga Alice med de mörka ögonen hade varit mycket lycklig som barn; vida lyckligare hade hon kännt sig, då hon upptäckte sin kärlek till Ludlow och under sin fästmösperiod, som slutade med att man fästade myrtenkronan i hennes mörka lockar. Hon var lycklig, obeskrifligt lycklig som maka, men ännu lyckligare som moder till ett älskadt barn. Men hvad var all den lycka, som hon hitintills njutit, mot den saliga känsan att veta sig åter ega sin make, sitt barns fader? 0, hon var frestad att på samma gång gråta och skratta, den goda, kära Alice, alldeles som förr, då hon ännu var ett barn. Äfven glansen i hennes sköna, väniga ögon erinrade lifligt om fordna dagar, och icke mindre det täcka ansigtet, med det bjertegoda uttrycket, som nu förskönades af makans och moderns glädje. Ja, Alice Ludlow var nu lyckligare än någonsin, ja, så lycklig, att hon med leende mun talade om förlusten af sin förmögenhet och de anspråkslösa förhållanlen, i hvilka de, åtminstone under den närmaste framtiden, måste lefva. Hon nade till och med förlorat minnet af de obehag, hon under de sista åren af sin vistelse på plantagen hade nödgats utstå vf Ludlows anförvandter; hon kände blott cärlek och försoning. Men — jag frågar r, hulda läsarinnor, var ej detta i alla all en dyrköpt lycka? Slut.