Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 25 november 1868, sida 2

HAUS Tåst bostad. Den IIIIA tapisserihandeln har i en hast, med anledning af egarinnans ryktbarhet, blifvit föremål för den största uppmärksamhet, man stannar utanför bodfönstret för att betrakta ljusstaksmattorna, tofflorna, klocksträngarne, 0. s. v., dem man förr ej skänkt minsta uppmärksamhet, och man söker kasta en blick in i boden för att få se fruntimret, som är färdigt att expediera resp. kunder;. man ser tydligt att det är en ung dame, l, det kan omöjligt vara någon annan än den ryktbara Julia, Romeo-Bomans Julia — men förargliga mönster, påbörjade stramaljarbeten o. s. v. skymma insigten, och det finns ingen annan utväg än att gå in för att stilla nyfikenheten. Det göra våra damer också; för 25 öre brodårgarn eller ett virkskaft för 50 öre äro då inte bortkastade penningar. Man kommer in, man mönstrar mamsellen, man tycker att hon ser fräck ut, man frågar priset på en hop saker, prutar dugtigt och slutar med en liten garnkommers på 12 eller 25, öre och så har man sett henne som stått i bladetk. Men derpå ha alla blifvit lurade, Julia : visar sig ej, hon har skaffat sig en bodmamseli. Om aftnarne, sedan gasen tändts i boden, står folk i skockar der utanför och bara väntar att få se Julia, och när då någon går dit in, uppstår en häftig trängsel: bland de utanför stående, ty af alla krafter äflas de att kunna uppfånga åtminstone en skymt af den så intressanta menniskan. De nyfiknaste äro verkligen fruntimren, men många karlar äro just ej bättre; men om ni tror att er korrespondent varit med derutanför, så bedrar ni er, ty han vet både hur Romeo och hur Julia se ut, och enkom för er skull bevistade han i Thorsdags sessionen i poliskammaren, nemligen för att kunna meddela något om personerna i detta mål, som här väckt så stor uppmärksamhet. Jag antager, att ni känner till huru stölden begicks, att tjufven var en son till den bestulne o. s. v. De begge tilltalade hade redan erkänt allt vid det förberedande förhör, som hållits på detektiva polisens kontor, så att polismästaren, herr Östlund, nu ej hade stort annat att göra än att läsa upp den mycket vidlyftiga! rapporten. Efter afgörandet af några mål med några helt små tjufvar, gafs befallning att Boman och Carlsson skulle upphemtas ur cellerna. Efter några minuter öppnades den till det inre af cellfängelset ledande dörren, och in raglade en ung man med händerna för ansigtet, håret i oordning, våldsamt snyftande, ett rof för sorg och förtviflan — det var en uppskakande syn. Den unge mannen, arkitekteleven Claes Boman, har ett mycket fördelaktigt yttre, svart hår, starkt bugtig näsa, ett väl lagdt ansigte och var vid tillfället klädd i helkostym af mörk doffel, bländhvitt linne o. s. v. Han stod der vid väggen några minuter, suckande och i 1 i pustande. Under tiden inkom Julia Carlsson, hon var blek men resignerad, hon! hade ej observerat Boman, utan såg sig; nyfiket omkring, förmodligen efter Ioman; ändtligen fick hon sigte på honom derjv han stod, men nu var det förbi med hennes fattning, en stol framsattes, på hvilken hon föll ned. Julia Carlsson är 30 år gammal, en medelstor qvinna, blond, : något setlagd, med ett ganska godt ansigte. Hon var klädd i brun, öppen kastorhatt med flor, brun doffelpaletå med muffdiser, skottsk rödrutig klädning. En stol framsattes nu åt Boman bredvid Carlsson, och en polisbetjent ledde Boman dit; han sjönk medvetslöst ned på stolen, der han satt vaggande fram och åter utan att en enda gång taga händerna från ögonen. Under rapportens uppläsning och vid den noggranna beskrifningen på hvad vis stå i dens föröfvande tillgick, hur han efter väl förrättad bragd kom hem på natten till! Carlsson, var han alldeles utom sig och man gaf honom flera gånger friskt vatten. Åtskilliga frågor af polismästaren besva-;J rade han blott med en nickning eller skakning på hufvudet. Carlsson stirrade på honom, men ingen gång gaf han henno en blick. Då polismästaren afkunnadev sitt beslut att Boman skulle stanna i häkte, e men Carlsson ställas på fri fot, blef scenen än mera gripande, och Carlsson kunde 1 knappt hålla sig uppe när hon stapplade I fram mot cellfängelsedörren. Först sedanh skymningen inträdt lemnade Carlsson fingelset. Målet är nu förvisadt till Rådstufvurätten, och länge torde hon, väl ej fåk njuta friheten. 8 Här har man ett nytt sorgligt bevis påt hvarthän lättsinne leder. Boman, som af ) sina föräldrar erhållit en god uppfostran, hade trots alla föreställningar ej velat arbeta, utan i sällskap med andra dylika dagdrifvare vistats på cafåer och biljarder, II lånande penningar till höger och venster.s Så blef han bekant med denna qvinna, 3 som höll honom fast i sina nät och slut-y ligen narrade honom att bestjäla sin akt-p ningsvärde fader, som är försänkt i dju-se paste sorg öfver sonens brott. Ännu några ord i denna sak. Såsom li bekant hvilade svår misstanke på flera t personer, anställde vid arbetsinrättningen, f. att ha begått det djerfva tillgreppet. ISyn-m nerhet var det en fattig sate, som hade någon tjenst vid inrättningen, man trodde st vara den sannskyldige, och hans alla steg n bevakades på det noggrannaste. Ni skalll? här finna hur lätt det kan gå att bli misstänkt. Den stackars karlen brukade då ls och då besöka en restauration, och der Js: visste man naturligtvis att på honom hvi1. T A D I 6 q E j ( id