Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 24 november 1868, sida 2

gården, dit man med vänligt undseende hade visat henne; och der ett enkelt, svart kors betecknade en aflidens sista hvilorum. Ansträngande sina sista krafter framträdde Alice till grafven; hon satte gossen i gräset och med sina brännande ögon riktade på korsets inskrift läste hon: ,Öfverste Ludlow, chef för Louisianaregimentet. Frid öfver hans aska! — Öfverste Ludlow, upprepade Alice ännu en gång högt och tydligt. Hennes händer hopknäpptes, hennes barm höjde och sänkte sig likasom vore hon nära att qväfvas, och hennes sina gestalt darrade häftigt. — Georg, hvarför har du gått ifrån mig? hviskade hon med ett hjertslitande uttryck. Derefter utbröt den så länge våldsamt återhållna smärtan. Tårarne störtade från hennes ögon, och i det hon nedsjönk på knä, smög hon sig intill grafkullen, likasom ville hon väcka den i mullen slumrande genom sin lifsvärma, eller stelna vid hans kallnade hjerta. Då Alice, öfverväldigad af sin förtviflan, nedsjönk bredvid den lekande gossen, aflägsnade en man sig sakta från kyrkogårdens inhägnad. Det var den välvillige kommendanten, som hitintills ej hade förlorat henne ur sigte. Nu, då han såg att den unga frun hade funnit sin makes graf, smög han sig sakta bort. Alice hade ej märkt honom, ej heller en annan person, som på afstånd betraktade henne med deltagande. För henne bestod den öfriga ver!den ej längre, för henne fanns nu blott hennes makes: graf. Till och med sin täcke gosse tycktes hon hafva glömt, sin ume, faderlöse gosse, som kröp upp på!