Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 24 november 1868, sida 2

racka 4 a 0 veckor och sammantrada 1 början af år 1870. Göteborg d. 24 November. I en uppsats för kort tid sedan om de skånska frälsebönderna, yttrades i Hand.Tidn. bland annat: ,,Om vi ej misstaga oss, leder den oro, som nu spridt sig öfver en god del af Skåne, sitt upphof från det våldsamma handlingssätt, hvarmed en ny ägare af Råbelöfs gods, majoren Kennedy, invigde sitt, efter långa processer, vunna besittningstagande af detta gods. Då han började avt pålägga godsets underhafvande nya skatter, och då deras vägran medförde utvräkning från hus och hem af familjer, som genom lång häfd trott sig vara berättigade att bruka sina lägenheter på de gamla vilkoren, då uppflammade den under askan gömda elden, nemligen frågan om eganderätton till dessa lägenheter. Mot detta Uand.-Tidn:s yttrande har majoren Kennedy, i bref till tidningens utgifvare, häftigt protesterat, lemnande i saken följande upplysningar: vPå grund at lag och rätt, utan förberedande rättegångar, satte sig major K. den 14 Mars 1864 i besittning af fideikommisserna Råbelöf och Odersberga, och att han derefter, genom laga krattvunnen dom, blifvit ålagd att till förre innehafvårens sterbhus utbetala 2:ne fardagsårs afkastning af behållna inkomsten — torde ej höra till frågan. Var här således ingen tvist om fideikommissrätten till ifrågavarande gårdar? Det förvånar oss, att vi kunnat så missminna oss, då major K:s processer med anledning af nämnde fideikommisser omtalades i många tidningar, och då H.-T:s utgifvare personligen en gång erhöll del af handlingar i detta mål. Vi måste emellertid tro major K:s förklaring, och har väl då processen rört något annat, såsom det också tyckes framgå af den ersättning för tvenne fardagsär, som majoren blifvit ådömd att erlägga. Ännu mera öfverraskas vi dock af major K:s på heder och samvete afgifna försäkran: ,att intet enda försök af honom sjelf eller hans betjening, förr eller sednare, blifvit gjordt, för att med ett enda öre i penningar, med ett enda korn i säd, med en enda körsel, med ett enda dagsverke, ej heller med något slags corve, öka eller betunga någon enda åbos eller torpares skyldigheter utöfver hvad som blifvit bestämdt i de kontrakter, som upprättats mellan åboerna och torparne samt förra innehafvarinnan af fideikommisset öfverstinnan Sophie Peyron, utan hafva dessa kontrakter prolongerats till 1872 med stor lättnad så i den kontanta afgälden som i säd för mången, som det behöft, men isynnerhet för mängden af torpare. Vidare upplyser major K., att af de vilseförda bönderna och torparne blefvo endast tvenne vräkte at hela antalet dömde, och af de vräkte var den ene rik och den andre egare af hemman utom sideikommisserna Råbelöf och Odersberga. Major K. hade under första fardagsåret, sommaren 1864, gått i författning om att förbättra åboers och torpares vilkor, genom såväl enskifte af hela byar, på majorens bekostnad, som stora pekuniära uppoffringar i öfrigt. Också är torparen nu på god väg till välstånd, och bland åboerna består flertalet af välmående, tillochmed förmögna bönder. Då emellertid några och sjuttio torpare och åbor blifvit på laglig väg dömda att vräkas, så hafva naturligtvis oroligheter egt rum, men klart är ju, att dessa ej kunnat vara vållade af någon som helst våldsam åtgärd från major K:s sida, utan åg anledningen dertill hos , illasinnade uppviglare, hvilka aflockat bönder och torpare stora summor, i förening med de ögnaktiga framställningarne i ämnet hos svenska skandalpressen. Rörelsen var emelertid förberedd långt innan major K:s tid, ch har, enligt majorens tanke, inga andra zrunder än dåliga skördar, kommunism amt okunnighet hos folket, hvilken blifvit if skurkar begagnad. Och att de sålunda blifvit vilseledda, et hafva åborna och torparne sedermera rkänt, dels genom en af dem alla godänd och af de mest ansedde bland dem ndertecknad s. k. promemoria, hvilken blifit red:n i orginal meddelad, dels genom ett ffentligt erkännande i Postoch Inrikesidn. af den 15 Febr. 1868, hvilket äfven arit infördt i Handelstidn. . 2ä — ården, dit man med vänligt undseende ade visat henne; och der ett enkelt, vart kors betecknade en aflidens sista vilorum.