Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 19 november 1868, sida 3

Unsändt). Sistl. Lördag förekom i H.-T. en recension af stadk. IIallens tal vid Ernst Björks jordfästning. Det är med anledning af denna recension ins. hos red:n anhåller om plats för följande rader. Det är ingalunda insändarens afsigt att söka försvara hvarje särskildt uttryck i liktalet. Han erkänner fastmer, att deruti förekomma åtskilliga ord och uttryck, som torde vara mindre väl valda, och många, som af utanför vår kyrka stående personer kunna misstydas. Ins. tillskrifver detta tilldels den omständigheten, att förf. verkligen är ovan vid att fläta dylika minneskransar (då särskilda liktal lyckligtvis mera sällan hållas). Då detta liktal trycktes, skedde det på uppmaning af ptacksamma åhörare. Det är en stridlig sanning, att den krans, förf. här fram äckt, icke är flätad af H.-T:s ,eterneller, om dermed förstås lofqväden öfver den aflidnes renhet, oskuld, dygd m. m. Å andra sidan är ins. derom öfvertygad, att ingen på bibliskt-luthersk grund stående granskare skall deruti upptäcka någon enda verklig 5nässla. Ins. tror derföre icke, att någon förargelse blifvit af detta tal väckt bland dem, som verkligen tillhöra ,,vår församling, bland dem, som veta och tro, hvad bibeln och vår kyrka lärer om t. ex. synden och nåden, (och utan tvifrel är talet författadt egentligen för sådane åhörare). Ins. känner deremot väl den gamla sanningen, som redan Paulus uttalat, att nemligen för många det talet om korset är både en förargelse och en galenskap, och i denna sanning tror han hufvudskälet vara funnet till recensenters bitterhet. Föreliggande liktal är i sjelfva verket strängt bibliskt-lutherskt (icke ,sekteriskt, såsom man velat antyda!). Det vet om den stora öfversvämning, som förstört ,,verlden (Jemf. 2 Petr. 3 kap. 6 v. Verlden — 2zo0p.os — begagnas på många ställen i bibeln liktydigt med jorden — y1), och tror, att den skett för syndens skall. Det antager tillvaron af ett helvete och af en ond andevorld, (är t. ex. tydligen påverkadt af Eph. 6 kap. 12 v. och Eph. 2 kap. 2 v. som tala om ,,de onda andar under hbimmelen och om ,den fursten, som magt hafver i vädret). Då här icke är stället att ingå i en apologi för vår troslära, torde blotta påpekandet deraf, att föreliggande liktal, som blifvit hållet i en luthersk församling at och öfver en luthersk prest, verkligen är bibliskt-lutherskt, vara tillräckligt svar på flera af recensentens anmärkningar. Några af dessa torde dock förtjena att närmare skärskådas. H.-T. menar, att förf. kallat den aflidne en ruin och att det är förf. ensam förbehållet att så betrakta den unge, friske, oförderfvade etc. — Men då ordet ruin blifvit på den aflidne användt, har det tydligtvis skett endast för att framhålla den allmänna satsen, att hvarje menniska numera är syndfull och förderfvad, eller, om man så vill, en ruin i förhållande till den herrliga byggnad, som i begynnelsen utgick ur skaparens hand, och i denna sin uppfattning har förf. — millioner vid sin sida. — ed uttrycket ,,att verldsfursten röfrar åt sig nästan alla gåfvor af det sanna, goda och skönamenar förf. naturligtvis detsamma, som Jesus sjelf då han sade: icke många visa, icke många rika icke många ädlingar äro kallade m. m.; den dagliga erfarenheten torde ock vittna, att alltför ofta äfven de rikaste gåfvor få en ganska tvetydig an vändning. — Då förf. yttrat att ,,verldsfursten icke lyckats helt få den aflidne skaldens harpa ati ljuda till hans dyrkan och tjenst, tror ing. icke att detta uttryck behöfver eller vill tolkas så strängt, som recensenten yrkar. Det kan lika vä betyda, att den aflidne skaldens lyra aldrig rät trifdes bland fåfänglighet och flärd — ty redar sådant är enligt bibeln jynd, således ingående verldsfurstens tjenst. Med sistnämnda tolknin synes det angripna uttrycket, åtminstone för ins. It annat än strängt. — Med anledning af dei anekdot, H.-T., omtalar, vågar ins. betvifla, att särida man med vår kyrka antager osalighete: bestå i utestängande från umgänget med Gud man skall såsom tillräcklig ersättning härför kun na anse — det eventuela sällskapandet med åt skilliga menskliga storheter. — Hvad slutligen an går uttrycket ,,döden, förskräckelsens konung, s måste äfven det anses bibliskt. Skapelsen a vanskligheten underkastad mot sin vilja (Rom. kap. 20 v.), och af detta skäl inger döden oril korligen till en viss grad fasa och förskräckels hvilket den starke, trosfaste Luther också p era ställen i sina skrifter intygar!). Ins. ve ganska väl, att döden af denna orsak anses såso! en förskräckelsens konung äfven af , flertalet den skola förf. tillhör, men han vet ock, a många, många äfven af denna skola med glac mod möta denne förskräckelsens konung med de