Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 19 november 1868, sida 3

i den vittra ringen: Daniel Klockhost och Hliitst Daniel Björck. Bland annat förekem ock följande vackra minnesruna af en bekant penna: Till minnet af Urnst Daniel Björck på S. H. T:s minnesfest den 14 November. För första gången af sorg och ve Du kommit ögon att tåras, De pannor, du älskat att strålande se, För din skull likväl de fåras! Och klinga kan ej din friska röst Till oss med glädje och hopp och tröst, Den har förstummats i kulen höst, Och Herren vet, när det våras. Du såg med ljust och med fröjdfullt mod! På lifvets vexlande öden, Så hjertefrisk och så hjertegod Du drack af fröjdernas flöden; Du kom som en strålande solskensdag Med ljus och värme i vänners lag, Hvar kind fick glöd i ett andedrag, — Nu sjelf du bleknat i döden! Du kände föga af trotg och knot Och själens stormiga strider, Om hån, som fräter på hjertats rot, Och trifvel, som händerna vrider. Det var din barnsliga, vackra tro; Att milda makter i himlen bo, Och att en morgon af frid och ro Skall gry för verlden omsider. Dig syntes ej jorden af mörker full, Du ljus bland dimmorna vunnit; Du höll den kär för den kärleks skull, Som midt bland flärden du funnit. Ditt lif flöt lugnt som flodens gång, Som speglar himmelen dagen lång Och gläds åt blommor och fogelsång, Till hafvets böljor han hunnit. Och sjelf du stämde i sången in Med toner friska och klara, Om vår och ungdom och lifsvarmt sinn Du sjöng för vännernas skara; Den tonen ljöd genom dagens qvalm, an klingande klar med klang af malm, Än fridfull och from som en julepsalm Med tröst i sorger och fara. Men plötsligt sången i rymden dog, Nu ha de strängarne sprungit; Du föll som fogeln faller i skog, Förr fullt sin visa han sjungit. För allt, som ynglingens kärlek vann, Du fick ej kämpa som mogen man, Knappt hand till plogen du lägga hann, Förrun dödens hand dig betvungit. Ditt värf dock varit att föra gladt Det skönas och ädlas talan, Att lysa frid öfver sorgens natt Och väcka glädjen ur dvalan; Vår tid är mörk och är sträf, låt gå! Men hjertan lyssna till orden ändå Om röda rosor och himlar blå Och ljus och hopp och hugsvalan. Hvi fick din vinge ej växa ut Och bada i solens lågor? Hvi fick du ej verka din dag till slut Och brottas med högre vågor? Ditt mod dock ännu ej tröttadt var, Ditt hjerta var ungt och din blick var klar! — Ack, himmelen har ej ett ord till svar På jordens trotsande frågor! Dock skall ej ditt öra i fridens hus Af tvifvel och missljud såras! Vi tro som du uppå glädje och ljus, Hur matt än strimmorna spåras. Hur härdt förgängelsen drabbar oss än, Han skiljer ej evigt vän ifrån vän, Vi famne, broder, dig varmt igen, När för oss alle det våras! —.