Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 19 november 1868, sida 2

pal röst om man önskade något. Knappt hade han sjutat, förrän den ene af Ludlows kamrater framträdde till honom och bad med hörbar oro, att öfverste Ludlov måste föras till ett annat rum, emedan han plötsligt hade insjuknat så häftigt, att man kunde frukta det värsta. Efter detta meddelande inträdde officeren och lyste Ludlow i ansigtet. Han låg med krampaktigt hopdragna lemmar och slutna ögon; själsspänningen och kanske äfven medvetandet att nödgas begå ett bedrägeri, som var honom motbjudande, hade jagat hans blod åt hufvudet, och endast med den största ansträngning tycktes han kunna andas. — Den stackars mannen är mycket sjuk, men att nu föra honom till ett annat rum torde ha sina svårigheter, anmärkte officeren medlidsamt, i det han vände sig ifrån Ludlow. — Jag undrar om doktorn är qvar? frågade han derefter en af sina följeslagare. — Han lemnade stationen redan för en timma sedan, svarade den tilltalade, hvilken Ludlow på rösten ingenkände som sergeanten. — Hm, det var illa, återtog officeren, — hvar skola vi göra af honom? Sjukrummen äro ötverfyllda, här kunna vi inte lemna honom, och ännu mindre kan jag alarmera stationen för ett sjukdomsfall, som kanske inte är så farligt. — I likrummet finns några bäddar, anmärkte sergeanten tjensteenligt, — och om herr löjtnanten så tycker, kunna vi föra den sjuke dit. — Är likrummet tomt? frågade officeren förvånad.