Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 19 november 1868, sida 2

läkarehjelpen under förklaring, att han stundom erfor dylika anfall, hvilka dock voro snart öfvergående. Återstoden af dagen tillbragte han på sitt hårda läger under funderingar, huru sergeanten skulle kunna lyckas föra honom ut ifrån den strängt bevakade stationen. Ehuru van vid ett blodigt krigs alla fasor, befann han sig dock i en feberaktig spänning, ehuru hans yttre utvisade lugn. Hoppet att återvända till hustru och barn och ester en nära treårig bortavaro åter sluta de älskade i sina armar lät hans blod kretsa hastigare, och ej längre hämdfulla voro de tankar, som intogo honom vid minnet af söderns hopplöst förlorade sak, utan milda, försonliga känslor vunno insteg hos honom. Maken och fadern trädde i förgrunden, och förlusten af hans förmögenhet smärtade honom ej längre. Han hyste nu blott ett enda hopp: Att vid Alices sida och i faderlig vård af sin son finna en ädlare och varaktigare frid än den, han åsyftat i den vilda striden för slafveriets beståndande. Mot sina kamrater var han ordkarg, och desse delade i viss mån den spänning, hvari det tillämnade flyktförsöket försatte honom. Sålunda hade aftonen förflutit och midnattstimman nalkades, då den vakthafvande officeren, åtföljd af några soldater, för sista gången besökte alla rummen för att öfvertyga sig om fångarnes närvaro. Med vänlig varsamhet, synbarligen för att ej störa någon möjligen insomnad, öppnade han blott till hälften dörren till Ludlows fängelse och frågade med däm