Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 19 november 1868, sida 2

— I dag har ingen dött, svarade sergeanten. — Den sednast aflidne afhemtades i morse. — Godt, för honom då dit, bestämde officeren, — skulle någon dö i natt och likrummet behöfver användas, så kan öfversten intaga den aflidnes ställe, till dess läkaren anländer och anvisar honom en lämpligare plats. Försök be honom stiga upp, så kunna vi genast ta honom med oss, tillade han och vände sig till Ludlows kamrater. Dessa lydde, men Ludlow låg så orörlig, som hade dödens armar redan omslutit honom. — Vi måste bära honom, sade sergeanten, då Ludlows medfångar slutligen afstodo från vidare försök med honom. — Sedermera; vi skola först sluta ronden, svarade löjtnanten och gick till lörren. Sergeanten nalkades officeren. — Det vore väl inte för mycket begärdt, om de våda andra fångarne sjelfva buro sin kamat, började han med dämpad röst, — och om löjtnanten befaller, så åtar jag nig att genast låta transportera den juke. Officeren besinnade sig ett ögonblick. — Ni har rätt, sergeant, sade han derfter, — vi bespara oss derigenom en lubbel väg, och lugnet blir desto förr återtäldt. Mina herrar, ni äro väl så goda och ära er kamrat till lasarettsrummen, fortor han till de båda secessionisterna, hvilka varade med en bifallande bugning. — ag hoppas att han snart skall bli återtälld, sergeant, fortfor han åter till denne, — glöm inte att beordra en sjukväktare ill hans säng, återför derefter de andra