Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 16 november 1868, sida 2

gen nu anses vara bevisadt, att den norra polen är omgifven af en, om ordet tillåtes, hufva med is, som nedgår, mer eller mindre sammanhängande, till 82:dra å 81:sta breddgraden, och i hvilken allt vidare framträngande med fartyg än möjligen någon grad längre är absolut omöjligt. De som vilja närmare nalkas polen, måste alltså söka göra det genom en expedition utrustad för isfärd, vare sig med eller utan hundar såsom dragare. — Detta resultat, om också af negativ art, är af stor vigt för framtida expeditioner till dessa nejder. Att , Sofia framträngt högre mot norden, eller till 81 42 (icke 82 42 såsom ett telegram, genom felskrifning, uppgifvit), än något fartyg ännu med visshet gjort, är en framgång, hvaröfver andra expeditioner kanske hade gjort stor affär, men hvarpå man här lägger mindre vigt. Vi sade ,, med visshet, eller, för att begagna frih:e v. Otters ord, , med klara papper, enär visserligen berättelser finnas om höga latituder, uppnådda af hvalfångare, men af hvilka berättelser dock de flesta äro bevisligen oriktiga, nemligen de som, genom anförda detaljer, kunnat kontrolleras. Så uppgifver t. ex. Backström, läkare på ett engelskt hvalfångarefartyg, att han uppnått en höjd af inemot 83 gr., men hvilken uppgifts oriktighet genast visar sig, då han tillägger, att han vid denna höjd såg bergen på Spetsbergens nordkust, hvilka dock redan långt sydligare sjunkit under horizonten. Det största resultatet af expeditionen ligger deri, att den utgjort slutpunkten i de omfattande vetenskapliga forskningar, först började af O. Torell, rörande polarländernas naturförhållanden, hvilka tillhörå svenskaf och finska vetenskapsmän under decenniet 1858—1868. Sammanförda, såsom önskligt vore, till ett arbete, skola de svenska nordpolsexpeditionerna under denna tidrymd lemna ett ensamt stående, dyrbärt bidrag till vetenskåpen och lända vårt land till heder. Skola dessa expeditioner nu anses afslutade? Vi veta det ej, utan anse att detta bör bero på omständigheterna, hvartill i första rummet höra personer, som äro hågade och lämpliga för ett sådant företag. Framträda dessa personer, så har man nu en lättare utväg än förr att anordna sådana expeditioner, då vår flotta i alla fall behöfver öfvas, och då det måste anses fördelaktigt, att dessa öfningar hafva för sig bestämda mål, ju större desto bättre. Ty sådant lifvar intresset och gifver en ökad kraft till ansträngningar. I öfrigt kan det ifrågasättas, huruvida ej våra svenska vetenskapsmän nu böra anse sig hafva gjort nog för de arktiska regionerna och huruvida de icke kunde och borde vända sig åt andra håll. Den förträffliga samverkan, som här egt rum mellan flottan och den vetenskapliga forskningen, bör mana till att fortgå vidare på denna bana. Hvar helst en svensk sjöexpedition utgår, bör den, om möjligt, i sig upptaga ett vetenskapligt uppdrag, hvarigenom flera syften på en gång vinnas. Dessa svenska expeditioner skulle blifva dyrbara länkar i de vetenskapliga sorskningarnes kedja, och skulle dermed vinna ett anseende åt vår flagga och en popularitet inom landet, som ej kan annat än lända flottan till gagn. Det vore den icke minsta betydelsen af den nu lyckligt återkomna expeditionen, om den gifvit vackelse till sådana ärofulla vikingafärder från det höga norden. Vi lyckönska uppriktigt de nu återkomna nordpolsfsararne till deras lyckligt afslutade expedition, till de resultater de vunnit och till de frukter, som ännu vidare kunna följa af deras eniga och krastfulla sträf vanden! — Nya teatern, Förliden Lördag hade den å Nya teatern talrikt församlade publiken tillfälle att förnya bekantskapen med en af vårt lands celebriteter. inom sångens område, fröken Signe Hebbe, hvilken dervid lät höra sig för första gången här, efter sin återkomst från utlandet. Genast vid sin första entrå emottog den spirituella sångerskan bevis på publikens välvilja, och efter föredragandet af arian ur Don Carlos genljöd salongen af lifliga bifallsyttringar. Denna aria, en nouveautÖ för härvarande publik, hållen i en grandios stil, som förråder sitt italienska ursprung, gaf sångerskan tillfälle att isynnerhet ådagalägga det stora omfånget af sin röst. Bifallet blef verkligen entusiastiskt efter de båda folkvisorna, hvilka fröken Hebbe sjöng med en hänförande friskhet och: känsla. Man erfor dervid samma intryck, som då man en vacker sommarafton befinner sig i en af våra djupa nordiska skogar och plötsligt på afstånd hör en vallflickas klara, egendomliga, men dock