Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 16 november 1868, sida 2

Alice var förtviflad, ty icke ens mjölk stod att få. Hon egde intet annat än hvitt socker, hvilket hon upplöste i väl siladt Mississippivatten till dryck åt sin beständigt törstande gosse. Ångaren fullföljde emellertid sin väg atadigt och långsamt samt lade endast till vid enstaka blockhus för att intaga ved. Långsamt arbetade ångaren sig uppför strömmen, men ännu långsammare förflöt tiden för Alice, som under verklig dödsångest genomvakade natten i den trånga kajutan. Till och med för den annars så lefnadsglada Rosa var åsynen af den olyckliga moderns sorg och det febersjuka barnet för mycket. Hon satt tyst och sluten, alla hennes krafter tycktes vara brutna, ej ett ord af tröst förmådde hon frambringa. Timmarne förflöto; med doft brusande slogo de väldiga skoflarne de gulaktiga vågorna, och en oafbruten skälfning genom nela ångaren förrådde den väldiga striden: mellan de i menniskans tjenst hvarandra iendtligt mötande elementerna. Detta bruande och skälfvande verkade söfvande, nen deremellan ljöd här och der de i riget förvildade soldaternas sång och ubel, hvilket officerarnes myndighet ej förnådde helt och hållet hämma. Dagen inbröt slutligen; den uppgående olens lifgifvande strålar ilade öfver den reda, majestätiska floden och de åldriga urskogar, hvaraf hon omgafs. De medörde ljus och värma, men intet hopp för len sorgsna Alice. Döden tycktes redan afva tryckt sin outplånliga stämpel på ennes barn. Ångaren behöfde ännu två timmar för