Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 16 november 1868, sida 1

74 t eh ICT ALL Upplaga ett antal norska skeppsbesättningar, hvilkas fartyg, såsom man torde minnas, blifvit sönderklämda af isen. Bondepartiet hittade nu på att dela denna utgift så, at endast matroserna, hvilka naturligtvis intet egde och dessutom nu äro spridda öfver hela jordklotet, skulle ha fri resa hem till Norge med regeringens ångfartyg, men att nu af enhvar utaf de 20 fartygsbefälhafvarne skall utkräfvas i personfrakt 20 specier. Och på detta lumpna förslag ingick pluraliteten! Statskassan sparar derpå omkring 360 specier! Detta har väckt en ytterlig indignation hos allmänheten, bland annat äfven derför, att sjömansståndet här i landet med afseende på understöd af det offentliga är styfmoderligt behandladt i jemförelse med andra stånd. Sjöormen brukar gerna en gång om året spöka på ett eller annat ställe här i landet. Det måste troligen finnas tvenne sorter af detta odjur, en saltvattenssjöorm och en färskvattens, ty än har den varit sedd vid hafskusten, alltid i fullkomligt lugnt väder och alltid beskrifven på samma sätt: ett litet hufvud som en åls, med mahn, ögon stora som tallrikar och en flera 100 alnar lång kropp, som uppdyker ur hafvet med vissa mellanrum och ser ut som en rad af tunnor; än har den blifvit sedd af landtallmogen i en eller annan tjärn eller insjö och uppgifves då ha haft olika skepnad. Hela kustbefolkningen tror på dess tillvaro som på evangelium, och tjogtals personer påstå sig bestämdt hafva sett ormen, och de ha varit så säkra på sin sak, att de aflagt ed inför domaren derpå. Åtskilliga sjöofficerare, som varit anställda vid fiskeriuppsigten under sillfisket, påstå detsamma och ha konfererat med våra naturkunnige derom. Öfverhufvudtaget äro vittnesbörden så många och så öfverensstämmande, att det skulle vara besynnerligt, om alla vore felaktiga. Vår bekante naturforskare professor Sars förnekar dock helt och hellet sjöormens tillvaro. Deremot ära helt säkert de många berättelserna om sjöormar, som varit sedda i f ärskvatten, intet annat än fabler. Emellertid väcker det alltid stort uppseende när det berättas, att en sjöorm ånyo blifvit sedd, såsom t. ex. förliden vecka i en tjärn nära vid Throndhjems stad af tvenne arbetare, hvilka tillochmed afgifvit skriftligt intyg om sanningen af sin utsago, Hvad dessa sett i tjärnen, är ej lätt att säga; de throndhjemska tidningarne antaga, att det varit ett par stora kämpande sjöfoglar. Men flera, som känna denna tjärn, anse för omöjligt, att något större sjödjur kunde finna tillräcklig föda i densamma, då den är helt liten. Det af ett par personer framställda förslaget att samla pidrag till att aftappa tjärnen, för att undersöka den, torde fördenskull näppeligen komma att utföras, Vi äro således äfven, denna gång lika långt ifrån att komma till någon säker kännedom om sjöormen som förr. Teaterdirektionen hade, som bekant, erbjudit hr Björnstjerne Björnson den artistiska direktörsposten vid teatern, men dennes fordringar uppå att vara suverän, utan att underkasta sig något slags kontroll eller kontrakt, föranledde, att underhandlingarne med honom afbrötos, hvarför teaterns artistiska funktioner under denna säsong varit ledda af en komitå utaf trenne skådespelare. Nyligen har direktionen öppnat förhandlingar med hr M. Bruun, en norrman, hvilken uti Köpenhamn i 20 års tid lefvat som litteraör samt omvexlande varit direktör för. Uasines och Alhambras teatrar, om öfveragandet af nämnde post. Detta har icrierat Björnsons parti, och såväl direktiohnen som hr Bruun bombarderas nu med zrofva projektiler i tidningarne, medan let samtidigt berättas, att en af direktöerne rest till Köpenhamn och redan enzagerat hr Bruun, Teatern har för öfrigt gjort rätt goda stärer med uppförandet af ,, Hun skal tamnes (,, Så botas en argbigga) af Shakezpeare, ,, Lord William Russell jaf A. Munch, och sednast, Storhertiginnan af Gerolsteina ned musik af oflenbach, hvilket sistnämnla stycke speoiellt blifvit öfversatt och arangeradt för vår scen. Pjesen är för öfigt något lång och tråkig, då alla de små vikanta ordlekarpa och calembourserna af bänsyn till moralen blifvit utelemnade. Närmast i ordningen att uppföras är, Sheik Tassan af H. Hertz, hvärtill målaren Eerorsberg utfört praktfulla nya dekorationer. Utställningen af de uta Bissen, Molin, Rochet, Bergslien och Borch utförda molellerna till Carl Johans-monumentet har iter framkallat diskussionen om, åt hvem lenna stora beställning bör uppdragas. Enstaka röster ha höjts för Prolessor Molin, wilken H. M. Konungen säges heldst vilja ia, men den stora allmänheten är obetinsadt för Bergslien. Saken skall afgöras itat komitön en af de närmaste dagarne. lidemands stora altartafla, föreställande Johannes, döpande Kristus är nu uppnängd på sin plats i Trefaldighetskyrkan ch tages dagligen i beskådande af allnänheten. Det är en vacker målning, men nåhända något för realistisk i sin uppattning; en ädel enkelhet i anordning, färg, Iraperi, och bredd i utförandet utmärka langamma . Ii Ar