Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 13 november 1868, sida 2

sina brådskande steg, emedan det knyte hon bar torde hafva påmint henne, att tyngden af den nära treårige gossen måste i längden uttömma Alices krafter. — Ingen har sett oss, och då de i morgon upptäcka vår flykt, äro vi redan så långt borta, att de inte kunna hinna upp oss. Hahaha, goda missus; — Leander är en trogen själ och en slipad gosse; han har tagit de två sista hästarne; de äro inte mycket värda, men dåliga hästar äro bättre än inga, och innan de elaka ladies komma underfund med min brors åtgörande och ha sett sig om efter annan hjelp, äro vi långt, långt borta. Mod således, min söta missus, om en qvart sitta vi i en beqväm vagn. Sålunda pratadel Rosa för att förkorta tiden för sin herrskarinna ochl sig sjelf. Alice förblef tyst, oaktadt hennes trogna, redliga följeslagerskas ord inverkade uppmuntrande på henne. Till och med då de uppnådde vagnen och de kort derefter bortfördes i raskt traf på den fasta, jemna landsvägen, bibehöll hon sin tystnad. Hennes sinne var nedtyngdt af sorg, och förgäfves kämpade hon mot de dystra aningar, som bestormade henne.