Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 13 november 1868, sida 2

Den sistnämnde tycktes sofva, men det täcka ansigtets brännande rodnad och lemmarnes häftiga ryckningar förrådde, att icke tröttheten hade slutit hans ögon till en stärkande sömn, utan att en rubbning i den späda organismen försatte blodet i en feberaktig svallning och framkallade ett qvalfullt mellantillstånd mellan dvala och drömlikt medvetande. Bristen på hvila och afbrottet i det vanliga lefnadssättet hade, af ett i början obetydligt illamående, utvecklat en sjukdom, som uppfyllde Alice med förtvitlan. Hon märkte ej, att under de oaflåtliga bekymren för barnet hennes egna krafter ästogo med en förfärande hastighet. Till len ångest, som oupphörligt pinade henne, sällade sig äfven den sjelfanklagelsen, att 100 var skulden till sin gosses hopplösa illstånd, emedan hon saknat kraft och nod att undergifvet möta sitt öde och wardröja der, hvarest hon visserligen sjelf åg på törnen, men der hon åtminstone dade kunnat vårda sin älskling på ett ämpligt sätt. Visserligen framträdde billen af hennes i fångenskapen försmäkande make för hennes själ och styrkte wenne i den öfvertygelsen, att hon ej kunde ch borde hafva handlat annorlunda, men wad skulle hon svara honom, då han fråade henne efter sitt döda barn och forlrade gossens lif af henne? Tröstlös blickade Alice ned på den feersjuke lille, för hvilken hon så gerna kulle hafva uppoffrat sitt eget lif. Tår fter tår rullade öfver hennes bleka, afärda kinder. Hon märkte ej Rosa, som att bredvid henne och än klagade sakta, n gaf henne de ömmaste namn och bad! enne tänka på sig sjelf och sin vack-l.