Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 10 november 1868, sida 2

miljer till nya och då sålunda rättsanspråken, äfven om de kunde styrkas århundraden tillbaka, beröra helt andra personer än nuvarande godsegare och bönder. Det vittnar alltså om en stor enfald och okunnighet å denna allmoges sida, då den kunnat låta invagga sig i sådana drömmar, som att vinna eganderätt till en jord, hvaraf annan person vunnit laglig åtkomst, men denna okunnighet vittnar i sin ordning föga om de höge herrarnes nitälskan för sina underlydandes upplysning, hvilken de synas hafva sastmer i grund försummat. Och om det, vid vissa tillfällen, kan vara lättare att handskas med en okunnig menighet, än med den som lärt känna och värna sin verkliga rätt, så kan åter vid andra tillfällen, och just sådana som dessa, okunnigheten vålla ganska stora obehag. Men det är ej blott denna okunnighet hvars frukter man nu fått skörda. Vi befara att det finnes svårare synder tyngande på de skånska godsegarnes skuldror — vi ville säga samveten, med det vore kanske oegentligt. Sådana rörelser som den närvarande uppkomma nemligen icke utan ganska tryckande anledningar, äfven då okunnigheten och de lockelser, hvarför den är utsatt, tagas med iräkningen. Vi tala här ej om den aktning, som äfven arbetaren i våra dagar kräfver, emedanfett sådant tal till den skånska ädlingen — vi afse här den äkta och genuina ädlingen, icke de många, som blifvit mer eller mindre berörda af den nya tidens anda — ljuder i hans öron såsom fordrade man, att han skulle hysa aktning för sin häst eller annat husdjur; vi fästa oss icke heller så mycket vid den ekonomiska belägenhet, hvari frälsebönderna befinna sig, emedan denna är för olika gods ganska skiljaktig; men här möter ett JAIfvudmoment och det är: besittningsrättens osäkerhet. Det är häri grunden ligger till böndernas oro och missnöje, med deraf framkallade löftesbrott, och häri hafva de i hög grad den moraliska rättvisan på sin sida. Om vi ej misstaga oss, leder den oro, som nu spridt sig öfver en god del af Skåne, sitt upphof från det våldsamma handlingssätt, hvarmed en ny egare af Råbelöfs gods, majoren Kennedy, invigde sitt, efter långa processer, vunna besittningstagande af detta gods. Då han började att pålägga godsets innehafvande nya skatter, och då deras vägran medförde utvräkning ifrån hus och hem af familjer, som genom lång häfd trott sig vara berättigade att bruka sina lägenheter på de gamla vilkoren, då uppflammade den under askan gömda elden, nemligen frågan om eganderätten till dessa lägenheter. Bonden fann, att den trygghet i afseende å brukningsrätten, hvari han invaggat sig, icke existerade, och han hängaf sig nu åt äfventyrare, som åtogo sig att skaffa honom den rätt, som han ansåg kränkt. En tryggad besittningsrätt är för hvarje menniska, och således äfven för brukarne af frälsejorden, ett oundgängligt behof och vilkor för förkofran. Denna sammanhänger äfven på det närmaste med sjelfva eganderätten. Ty det arbete brukaren nedlagt på sin gård, och det ökade värde denna derigenom vunnit — det är orilkorligen mannens egendom. Blir han nu, utan att erhålla ersättning för detta sitt arbete, drifven från den gård, hvarpå det blifvit nedlagdt, åså har han verkligen blifvit kränkt till sin eganderätt, och detta af den herre, som eljest mot honom framhåller eganderätten såsom samhällets första vilkor. Ärrendekontrakter, som icke beakta detta rättsmoment, skola alltid förr eller sednare leda till våld och orättfärdighet. Och deremot kan och bör staten, genom sin allmänna lagstiftning, skydda medborgarne. Denna skyldighet åligger staten särskildt gentemot sådana kontrakter, som genom sväfvande bestämmelser göra kontrakten bindande för arrendatorn, men icke för ägaren, i det denne kan närsomhelst tolka det till sin fördel. Att de allmännast rådande kontrakterna mellan godsegarne och deras frälsebönder i Skåne äro af denna art, derom har man, under de ännu pågående oroligheterna, kunnat lätteligen öfvertyga sig. De äro visserligen till regeln uppgjorda för ett bestämdt antal år, dock af korta tidrymder, men innehålla tillika sådana skyldigheter, att en egennyttig godsegare kan dermed oskäligt betunga den stackars arrendatorn. Vägrar han att fullgöra de godtyckliga anspråken, eller brister han af nöd i deras fullgörande, så kan man obehindradt vräka honom från hus och hem. Tan . 5 . 14124