Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 9 november 1868, sida 2

Sjelfva ampeln hade blifvit grå af damm, och dess bildhuggerier voro öfverdragna af spindelväf och fin mossa. Tjock erg petäckte de konstrikt arbetade bärkedjorna, och likasom för att ännu tydligare erinra om all tings förgänglighet nedhängde öfver ampelns kant några förtorkade, bladlösa rankor, den sista återstoden af en förr med största omsorg vårdad praktväxt. Några at glasdörrarne stodo fullkomligt uppslagna, andra endast till hälften, och några hade deremot svällt fast i sina fogningar. Alla bade de lidit mer eller mindre; de öppna kunde ej mera tillslutas, och de stängda kunde ej öppnas utan att använda våld. Sedan några år hade det saknats händer och lust att genom behörigt öppnande och tillslutande befordra luftvexlingen och förebygga trävirkets sättning. Ingen gjorde sig den mödan att återställa något. Man lät verandan förblifva sådan hon var; hennes sorgliga skick öfverensstämde åtminstone med salongen och icke mindre med den omfångsrika trädgården, som utbredde sig framför henne, och hvars praktfulla träd