Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 9 november 1868, sida 1

l. —:—l——— (17149.7J r Stockholmsbref. fStockholm d. 7 November. al Vi ha lefvat i den högre konjekturalpolitikens rymder en tid bortåt, bara med ) anledning af vår öfverståthållares hemlighetsfulla resa till Paris och hans uppvaktning der hos markis de Moustier. Otaliga hafva gissningarna varit rörande ändamålet med denna resa, företagen i all tysthet, så att ingen visste derom, icke isens stadsfullmäktige, hvilka under några e Sessioner måste nöja sig med borgmästaIren Eklund till ordförande. Frih. Bildt 9är nu hemkommen igen, och han kom så precis lagom, att han kunde i Fredags a aston vara närvarande vid bangården när a prins Fredrik kom hit, för att gratulera lilla fästmön. Häri tror man sig ha funnit lösningen på gåtan: hr Bildt har vatlrit i Paris för att höra efter hur det lät med anledning af den skandinaviska förlofningen. bet är alldeles klart, säger man, att det var ändamålet med resan, alldeles icke att visa den stora staden för fru Bildt, såsom en fransk tidningskorrespondent påstått, efter som hon ej råkade vara med på resan. Omöjligt för öfrigt satt i hr Bildts ansigte läsa ett enda jota, ) som kunde lända till upplysning om huru resultatet af missionen utfallit. I det hänseendet stå vi der vackert; men emellertid har hr Bildt förvärfvat sig anseende såsom en god diplomat, en sådan resa till — och hans anseende är fullt stadgadt. Allting går då så raskt för hr Bildt. Det är nu redan längesedan man firade gubben Almlöfs guldbröllop med konsten. Sällan får man väl höra från alla häll så eniga omdömen om att N. W. Almlöf var fullt värdig de utmärkelser han erhöll och den enthusiasm, som så af hjertat strömmade honom till mötes på hans hedersdag. Det är välförtjent, sade alla, Almlöf har verkat mycket för konsten, mycket också för konstnärerna, han har städse varit dem en vacker föresyn. Icke sens från den dramatiska konstens utöfvare, så afundsjuka på hvarandra som ni vet, har något missljud hörts, något anfall af dåligt lynne försports öfver ovationerna för Almlöf, något, som verkligen hedrar dem. När man ser denne reslige man med det högburna hufvudet, de friska anletsdragen, de lifliga ögonen, kan man knappt tro annat än att man har en femtio års man framför sig på sin höjd, de par decennier han ytterligare bär synas ej spår af; af en sällsynt god helsa har han fått njuta, men också hvilken ytterlig ordentlighet. har han ej alltid iakttagit under sin långa artistbana, trots de från alla kanter vinkande frestelserna. När man vidare tänker på att Almlöf började sin bana i chören, att han egentligen skulle användas för sångscenen — något som också varit fallet, det är ej så fasligt många år sedan man hörde Almlöf sjunga ett litet parti i Robert af Normandie och han har sjungit samma parti så många gånger att han förtjenat 1,200 rdr blott i flitpenningar derpå — när man påminner sig de många triumfer han sedan firat i en lång. serie af roller i dramen och sorgspelet eller i den Scribeska konversationskomedien, så måste medgifvas att det endast kunnat vara en rikt utrustad natur, som så förmått bryta sig sin väg framåt och så närma sig konstens ideal, som han gjort. Denna, Litterisk och denna,Tessera må ha sitt värde, men det, att så många medborgare täflade om att på ett eller annat sätt få betyga skådespelare-veteranen sin vördnad, att en af vårt lands mest framstående män hade erbjudit sig att hålla talet till festens föremål och höll det också, det är detta, som var af förnämsta värdet, och så betraktar Almlöf också saken, det vet man mycket väl. Den stora guldmedaljen att bäras i guldkedja om halsen är då för ingen del någon vacker dekoration, den liknar mycket patriotiska sällskapets största för trogen tjenst , . . Då är gumman Bocks vackrare, det är också en sådan der stor guld.Litteris man sett bäras om halsen i grönt band; alltså lär gumman, när hon bär den, se ut completement som en Vasariddare af gammalt datum. Dödens skörd har varit ovanligt rik här på sednaste tiden. Den ädle Beskow skiljdes hastigt från sin så kära akademi, den rike Benedicks, som gick eller åkte här så ensam, ihågkom Stockholms välgörenhetsinrättningar med donationer så stora, att man häpnar deröfver, den gamle insektssamlaren Boheman gick hädan tyst som han lefvat och gubben Mankell i Clara spelar ej längre utgångspsalmen för Claraboerne. Mankell var en karvänlig gubbe, der han kom estultdnde i sin låga herrnhutare-hatt, ville gerna vara tillsammans med ugnt folk, ogerna med gammalt. Trets den mångåriga vistelsen här bröt han mycket på tyska, men sin svenska skref hän ganska flytande, om ej just som en akademiker, Det var först på det sednaste decenniet hans stil blef uppöfvad. I Svenska Tidningen, der han skref ofantligt långa musikrecensioner, hade en af medarpetarne det högst kinkiga uppdraget ej att göra svenska af hans svenska, innan te manuskriptet kunde uppsättas. Mankell efterlemnar en vacker förmögenhet, den han förvärfvat dels genom ett mycket hus-Sk hållsaktigt lefnadssätt, dels genom uthyr9 ningen at sma utspelta taffelpianos, här ö bekanta under namnet Mankler. Jag fruktar att ni blir sorgsen, om Jag talar til om Hara qudsfa jag Shen J. 3 — —1— — — —0 02 QLQEE Oo APthoOLA RO ÅM ANmM