Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 7 november 1868, sida 3

allmänhetens ögon. Bland bankens kunder fanns, en pendant till denne direktör, en hr Wilson, som stod skyldig Å 170, 000 till banken, och man antager att, ifall hans firma stoppat, skulle bankens förlust när 1866 års kris inträffade uppgått till L 60,000. Han begärde hjelp. Man erbjöd honom att genast afskrifva 2 30,000, om han vilie fortsätta affärerna och betala det öfriga; men hr Wilson fann nog att han hade banken i sina händer och fordrade derför, att banken skulle genom kontrakt förbinda sig att hjelpa honom avt fortsätta affärerna, hvaremot, ifall dessa gingo lyckligt, banken skulle återbekomma hela sin fordran, äfven det nu såsom förloradt ansedda belopp af 4 30,000. Verkställande direktören visste väl att om Wilson stoppade, skulle den förlust som uppkommit för banken leda till allmänna reflektioner öfver hr Hutchinsons egen ställning. Man skulle fått veta att bankens affärer vore otillfredsställande, och detta jemfördt med direktörens pompösa lefnadssätt skulle vidare leda tanken på hvar egentligen tillgångarne härtill kommo ifrån. Hr H. intresserade sig för saken, dertill nödd och tvungen. Det orimliga kontraktet afslöts, och hr Wilson, såsom en annan förtviflad spelare, utvidgade sina affärer. Under 1 år och 5 månader tillyäx e hans skulder till be ken från 2 170.000 till 528,000! men se då kunde icke bar ken fortsätta längre, utan måste stoppa. Förlusten är visserligen oerhörd, men skammen att sådana transaktiorer kunna ega rum öv öndå större. Ibland den mest aktningsvärda samling af bafkmän kan en eller annan skälm insmyga sig och ådraga bolagen förluster; men formligen afsluta kontrakt på förströckningar af obegränsadt belopp för att drifva svindlande affärer är och förblir en absolut omöjlighet, der den svenska b.nkle ys iftningen tillämpas. En vigtig lärdom kunna aflarsmän i allmänhet draga af denna händelse, och den är att man kör taga med god smak första förlusten och ej göra nya uppoffringar för att söka återvinna tidigare (CE En tragedi i det verkliga lifvet. Norska tidningen Jisbnarberättar: Trovärdiga personer omtala att en piga från lägenhet en Rensle under gården Brokland i Gjers2stad under sistliden sommar på ett besynnerligt sätt förkoi at st lif. Hon var förlofvad med en sjöman, som v. u-e på resa, men com skulle komma hem i våras. Som nu pigan, väntande på honow, sitter en afton ensam i sitt hem. inkommer genom dörren en karl, som i fisur och hållning, må! och sätt att meddela si7 på är sådan. ett hon, mörkt som det var, tror honom vara, hvad han ock sjelf utgaf sig för, den hemkomne fästmannen. De talade kärleksfullt till hvarandra tills lång: ut på natten och skiljdes utan att flickan anade oråd. Men några dagar derefter fick hon full visshet om att hon var bedragen. Den förmente älskaren var, säges det, en arbetare rån Engelandsverket, son till en T. Thorsen derstäde, hvilkens familj just icke lär hafva så synnerligt godt rykte. Detta gjorde den bedragna flickan så svårmodig, att hon alltemell: nåt talade om, att hon ej längre ämnade lefva i en så bedräglig verld, och rätt som det var, var hon plötsligt försvunnen. Då man fåfäng. hade sökt efter henne i gårdens hus, begaf man sig ut i skog och mark, hvarest man efter ett längre sokande slutligen fann henne i en buske. Då man hade fått am henne, skall hon hafva yttrat, att hon nog skulle gömma sig så att de ej ekulle finna henne. Hennes närmaste vakade nu så mycket mera ömt öfver henne, som le märkte att svårmodet tilltog, så att de frukade för att det kunde gå henne som hennes broder, hvilken en tid förut såsom sinnessvag skickats till hospitalet, hvarifrån han dock återkom och för närvarande är frisk. id början af skördanden hade brodren begifvit sig ut i bygden såsom slåtterkarl, då han plötsligt får bud att straxt komma hem, emedan hans syster nu återigen var försvunnen. Nu började man söka igen, med samma ifver som förut, men denna gång iwrgäfves. Ingen upptäckte minsta spår af den försvunna, förr än nu för 10 å 12 dagar sedan, då en arbetskarl skulle arbeta i gården Ultvedts skog, en fjerdedels mil trån gården. Här blef ban vid ett litet berg uppmärksam på att någon hade atorutit ljung och upplockat mossa, hvarför mannen förmodade att en björn hör fanns, som gjort sig ett ide i grannskapet. Med upphöjd yxa gick hin upp för fjellet, der han förmodade björnen var, men huru förundrad blef hen icke, då han hur såg en fot framtieka ur en hög af mossa och ljung och då han ick se liket af den försvunna pigan, hvilket låg ned ihopknäppta händer såsom till bön. Arbetsrarlen hemtade straxt folk, och efter alla tecken ut döma, hade den olyckliga ej långt förut uträmpat den sista striden. Från slåtterandens böran till fram i September hade således den staccars flickan uppehållit sitt lif i denna ödsliga rakt. En man från prestgården påminte sig och medlelade 71, att han en dag under sistnämnde måvad kom genom Ultvedts skog i den trakt, der len döda nu fanns, och då hörde ett ömkligt qvilande, men trodde det komma från en björnhona, wvadan han skyndsamt begaf sig bort, utan att idare undersöka saken. Det hörda hade utan vifvel varit en klagan från denna ensamt lidande, om hår sjelfvilligt slutade sitt sönderslitna lif. En trogen häst. D. N.r för d. 5 d:s berättar: I år 14 dagar sedan kom bonden Jan Erik Jansson rån Tomta i Odensala socken, 4 mil från Stockwolm, in på Hötorget för att sälja en l ten vacker läst. Den köptes af en slagtare, boende i Solna ocken, nära utom Norrtull. Slagtaren förde häten hem till sin lägenhet och släppte honom den åföljande Fredagsmorgonen ut på bete. Om aftoen skickade han ut att föra in den lilla trafvaen till stallet igen, men hästen var försvunnen. dan funderade mycket på hvart han tagit vägen, ch på Lördagen fick man av en landtbo, som var nne på Hötorget, veta att han fanns — i omta Odensala socken, således i sitt gamla hem. På Söndagsmorgonen begaf slagtaren sig dit och terfick rymmaren med den upplysningen, att denie länge visat sig mycket skicklig i att öppna rindar. Det var härigenom han beredt sig utväg tt rymma från slagtarens betesmark och trafva istad de 42 milen till den förre husbonden. Slagtaren begaf gig åter i väg till Stockholm ned den ertappade rymmaren bunden efter sitt kdon. Vid Silfverdal, i mil utom Nor , stanade han en stund för att taga någon förfriskning ch låta hästarne hvila. Men den lille trafvaren ade ingen ro, utan han slet af g. immskaftet — an kunde den konsten också! — och tomtade af ill Tomta. Slagtaren blef icke litet obehagligt öferraskad, när han kom ut och upptäckte sin nya örlust. Han återvände ännu en gång till Odenala. Under vägen erfor han att flera personer ökt fasttaga hösten, men icke lyckats deri. Han tertog honom, band honom säkrare och förle honom till sitt eget hem igen. Hästen trifdes er icke till en början och ville hvarken äta eller ricka. Hur han förhållit sig sedan medlet af föra veckan känna vi icke. TN Te ——— 1 Kejsarinnan Katharina II:s testamente.! Ielt nyligen har ,Kiewska Andliga Akademiens e idskrift publicerat ett testamente, som skullelifvit funnet bland kejsarinnan Katharina II:s warlåtenskap. Nämnde testamente, som är adreseradt till hennes son, storfursten Paul, kan tillls in äkthet sättas i tvifvel, men Petersburgskia kädomosti anser dock att det temligen nära utcker kejsarinnans åsigter under de sednare åren l f hennes regering. Uti dokumentet heter det land annat (till storfursten Paul): i I samtal med lördt folk har jag erfarit attli Sgypten under sina mest blomstrande tider för-i jöd främlingen att komma inom sina gränsor, warföre man till en del gifvit det landet tillnam-i et Vishetens-Handla på samma sö 1; såsom n god familjefader bör Du skydda din familj för t llt skadligt; utan din vetskap bör Du icke låta, n enda bok, eller tidning eller karrikatyr gå ige1 om. Folket måste tänka om de 3 kejsare. Du ör till folket Jeda upplysning jemnt till den grad lott, att det hvarken skadar dig eller dem. I lUmänhet fortager en tidig bildning friden för åde kejsaren och folket. Filosofen i Geneve, en f mitt sekels filosofer, som icte förblifvit känsloför mina välgerringar, har kanske han icke i ittj förträffliga arbete beviset hura framstegen i etenskap kunna blifva skadliga för moralitetens tveckling? Jean Jeques har rätt. De följande indelserna hafva altiör tydligt bevisat ofelbereten af hans å igt. Eu folis, som vill tanka, en man icke behandla e or önskan. Om mina iders er icke vore vCskepli, troende på S:t Licolaus och tille-fna min person, hade de icke vingat halimånen att blekna och icke befriat nig från den polska konfederationen. Jag tillråer dig att vid hvarje tullstation inrätta en sträng okcensur för alla utländska böcker. Jag kan