Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 6 november 1868, sida 3

-Astiga förändringar i näringa-och penningelagstiftningen alltid varit för landet olycksbringande, och det sednaste ärtiondets historia jäfvar ingalunda denna sats. Under denna tid tills helt nyligen -hade Sverge en finansminister, som var synnerli-ge rikt utrustad på hufvudets vägnar, men hvars brist på ertarenhet i affärer blott torftigt öfverÅskyldes af ett vackert språk och af satser, hufvudf sakligen hemtade ur finansmannen Bastiats skritelter. Denne man genomdref åtskilliga reformer, , hvilka visserligen teoretiskt kunde vara fullkomligt rigtiga, men hvilka verkstälda, utan afseende på bestående förhållanden och utan de öfvergånAl gar, som en måttlig statsmannavishet borde hafva -förberedt, för landet blefvo högst olycksbringande -genom de brytningar de framkallade. En sådan reform var, bland andra, lagen om räntans frigifvande. Vid 1862—1864 årens riksdag beslutade då varande rikets ständer för deras del, och emot bondeståndets underdåniga protest, att räntan borde frigifvas, men, inseende faran af öfvergången, öfverlemnade de valet af tidpunkten, då denna förändring borde ega rum, åt K. M:ts regering. Hvar och en vid affärer van person antog då, att regeringen skulle välja en period af allmänt lugn i penningemarknaden, sådan som t. ex. perioden i medlet af 50-talet, eller den närvarande, att prol mulgera lagen; men så blef tyvärr ej förhållandet. Sommaren 1864, då penningar redan voro ganska ) knappa, och innan den ungefär samtidigt utkomi na friare banklagen hunnit att något verka, skulle . förändringen genomföras. Till större delen af svens(ska allmänhetens förvåning och oro promulgerades Äsäledes vid denna tidpunkt den nya lagen, och I följderna deraf dröjde ej att visa sig ?). Inteckningar och andra fast placerade lån uppsades på salla håll, för att bereda egarne af penningarne en eller annan procent högre vinst, och mångens obestånd är att tilskrifva denna våldsamma förändring, hvilken icke gagnade några andra än dem, som hade sina penningar placerade i bankerna, men oerhördt skadade jordbruket och näringarne. De styrande begrepo tyvärr icke, att suti ett så kapitalfattigt land, som vårt. existerar i I sjelfva verket icke den förut så mycket omtalade I fria konkurrensen emellan låntagare och längifsvpare derföre, att de sednare här, lättare än i andra länder, kunna associera sig i banker, lutom hvilka här i landet inga kapitaler finnas, och att derför det färre antalet, bankerna, kan uppträda med samlade krafter emot den stora lånebeböfvande allmänheten. Det hade derför varit klokt handladt att gå tillväga med all nödig varsamhet vid genomförandet af denna i öfrigt fullkomligt rigtiga förändring och att med den säkra blick, som bör tillhöra statsmannen, afbida den rätta tidpunkten dertill. Hvad beträffar red:ns yttrande om fördelarne för det allmänna af en högre eller lägre räntefot, så kan äfven derom åtskilligt sägas. Utan tvifvel är det en tördel för innehafvaren af penningkapital, att han erhåller så hög ränta som möjligt. Anmärkningsvärdt är också, attunder och straxt efter stora krig, hvilka föranleda svårare industriella och kredit-rubbningar, räntan I gerna håller sig hög. Så under de stora Naposleonska krigen i början af detta århundrade, så äfven nu helt nyligen, då emellan 1854 och 1866 det förts 10 å 12 större och mindre krig i alla I delar af verlden, hvilka måste hafva åstadkommit stor förstöring af kapital. Hög ränta är således vanligen, man kan gerna säga alltid, tecken till osäkerhet och oro och förebådar kriser 2). Nu är det klart, för såvidt att man vill betrakta räntans förhållande till näringarne, att ganska tå industriföretag löna sig om de arbeta med höga räntor och under osäkra förhållanden, såsom vacklande räntefot, eller kort lånetid. Följden deraf måste blifva, att den, som begagnar pengarne, jordbrukaren, fabrikanten, köpmannen, måste antingen upphöra med en rörelse, som ej lönar sig, Jeller ock, om han det ej kan, småningom ätas upp af de omkostnader hans rörelse medför. Jordbruket, fabriken, handelsrörelsen upphöra då förr eller sednare, och många armar blifva utan sysselsättning och bröd. Vi behöfva ej heller söka någon annan förklaringsgrund, än denna, till den så oerhördt tilltagande emigrationen. Är räntan deremot låg, så förtjenar kapitalisten litet. Han nöd(gas derföre sjelf arbeta eller ingå uti industrifåretag, och alla andra, hvilka äro benägna för produktiv verksamhet, kunna med mera trygghet börja affärer, hvilka under den höga räntefoten voro omöjliga. Men företagen kräfva armar att utföra dem, de lediga blifva sysselsatta och välmägan tilltager. Instror således att man obetingadt kan säga, att en låg räntefot är en fördel j för ett land, om än egarne af ledigt penningkapital kunna finna en sådan för dem besvärlig och föga inbringande, Bed:ns yttrande ,att det synes vara klart, att bankerna ingalunda hafva några fördelar af den höga räntan, enär inlåningsräntan derefter rättar sig, torde äfven tarfva någon belysning. Först och främst är det ett faktum att räntan här i I landet i flera år hållits uppe så mycket som möjligt, och att åtminstone i Stockholm man arrangerat en liten kris fram emot slutet af året, vid den tid då kreditförsäkringarne i Stockholms Enskilda bank skolat pröfvas, hvilken kris dock vanI ligen gifvit med sig straxt på nya året, Denna i banks förfarande erinrar något om de der bekanta annonserna, som ofta stå i tidningarne vid I isläggningstiden, att: ,i anseende till sockrets stigande på utländska platser förhöjes priset på rafsfinad så och så många ören pr 64. Detta faktum, bland många andra, bevisar, att bankerna hafpa en naturlig benägenhet att hålla sin vara, penningen, uti så högt pris som möjligt. Men i kunna de hålla en hög utlåningsränta, så kunna de äfven betala en hög inlåningsränta och äro sålunda så mycket säkrare att dominera penningmarknaden och utestänga enskilda, för dem alltid oangenåma konkurrenter, I motsats mot red:n tror således ins, att bankerna i vårt land hafva större fördel af en hög utlåningsränta än af en låg 4). Ins. instämmer deremot i allo uti red:ns slutsats,, att allt reglerar sig sjelft, blott vi ej rubba den vigtiga grundsatsen, friheten. Denna är målet, men för att komma dit, måste man aktgifva på de bestående, ofta konstlade institutionerna och göra öfvergångarne till friheten sådana, att de ej vålla stora rubbningar, ty annars inträder ofelbart en reaktion, och att denna hog oss både är nära förestående och kommer att blifra allvarsam, synas många tecken förebåda. —m—m. IänöcfVrÖICarnad tredia Årgväsharäftfalcar